Undo, Re-make and Save.
Sitter här och bläddrar i katalogen NEW LIFE. När det blir dags för nästa liv, så ska jag då se till att skaffa ett rejält uppdaterat sådant. Både uppdaterat och uppgraderat minsann. Tänk bara att vimsa runt här utan att ens ha tillgång till en Undo-knapp! Det är ju sanslöst! För att inte tala om Spara-funktionen. De två måste väl ändå vara de mest grundläggande funktionerna för ett bra liv, så det är konstigt att de inte är standard, tycker jag! Tänk så många tveksamma val man kunde testa och sedan välja det bästa! Och gör man en tabbe nån gång, så är det bara att klicka på undo.
Att sedan betala lite mera för att få tillgång till extra minne och en bra sökmotor, kan väl vara okej. Jobbar på det.
Tittar också på en modell där man även kan ha full kontroll över design och gränssnitt och möjlighet att lägga på filter och sånt. Det lär visst funka lite som Photoshop. Så kan man undvika att de karvar i en och har sig…
Ja, jag vet att jag är knäpp! Men det bjuder jag på. 
Före:
Efter:
Enchanted
Jag fullkomligt älskar TV-serien Merlin! Det är väl bara att konstatera: Jag blir inte äldre än så! Trollkarlar, svärd, prinsar, slott, drakar…
Pinsamt men sant. Bästa sättet att fly verkligheten en stund.
Men jag drömmer inte alls om att vara nån prinsessa i nöd som de räddar – nej jag lever mig in i hjälterollen!
Personlighetstest
I brist på sysselsättning har jag gjort ett personlighetstest på nätet! Länken dit har jag redan sjabblat bort, men om någon är intresserad, så är det googles tester…
Jag är kraftfull, originell och känslig. Slutför vad jag påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörd för andras känslor. Strävar efter att leva upp till mina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. (Oj oj oj…!) Respekterad för min starka vilja att göra rätt. Oftare individualist än ledare eller underordnad andra.
Karriärer som skulle kunna passa:
Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.
Jahapp. Det gäller att sätta sig på skolbänken igen nu då! Eller… fotograf… skribent… mmm, men det gäller väl att tjäna pengar på det oxå?
Nja, tester i all ära, men som en stunds kul tidsfördriv så…
Grannar
Mitt hus. Grannhusen ligger på andra sidan och syns inte härifrån.
Återigen står jag med näsan mot fönsterrutan och spanar. Fastän jag säger mig själv att jag faktiskt inte orkar bry mig mindre.
Mitt hus är alltså beläget i skogsbygden, som det heter. Närmare tre kilometer från närmaste landsväg. Här finns två grannhus. Ja, jag har ju flera ”grannar” men det är 2 – 3 kilometer till dem. De här två husen gränsar alltså till min tomt.
När jag flyttade hit var bägge bebodda. En familj i det ena, och mannens åldriga mor i det andra. Byggda på samma tomt som alltså styckats av till två. Så dog modern och hennes hus tillföll sonen. Hennes hus var gammalt och slitet och blev inte bättre av att stå tomt. Efter några år så bestämde sig mannen för att de skulle flytta in i det istället och hyra ut sitt eget. Fast i samma veva så skildes de i stället och han flyttade in där själv. (Sedermera med ny thailändsk familj.)
Det har inte varit lätt att hitta bra hyresgäster till huset och det har varit en aldrig sinande ström av olika människor där, varvat med att de stått tomt. En del har bara bott där tillfälligt ett par månader i jakt på nåt annat. Flertalet har varit s.k. socialfall. Ett par med travhästar flyttade dit och efter mindre än ett år så försvann de plötsligt över en natt till okänd ort, tillsammans med lite trädgårdsmöbler och redskap och liggande efter med hyran.
En äldre man, sjukpensionär, med två vuxna barn och schäferhund flyttade in efter ett tag. Åtminstone barnen var det något fel med. De jobbade inte, såg inte ut att kunna sköta sig själva och lämnade aldrig tomten. Var därinne för att låna telefonen en gång när min var trasig, och det var kaos därinne. Man ville bara ut därifrån…
Sedan flyttade det dit en ny liten familj med bebis och ridhäst. Jag knackade på, önskade dem välkomna med en flaska hemgjord saft. Efter tre veckor blev de osams med varandra och flyttade därifrån, var och en för sig. Men den gamla hästen lämnades kvar i en hage! Jag gick dit ett par gånger och hälsade på honom och rättade till täcket som hade kasat runt och hängde under magen.
En kväll knackade det på min dörr och en gammal man stod där och sa att han kommit för att titta på hästen som var till salu. Jag förklarade att det inte var min häst, att jag inte hade nån aning om någon affär och inte kände ägarna eller visste var de fanns. Gubben såg mina ridkläder i hallen och trodde mig helt enkelt inte. Han hade ridit i sin ungdom och börjat sakna det och ville nu köpa en häst igen för att ta upp sitt intresse. Han berättade att han var 82, men hästen var också gammal med så det skulle passa bra…
Jag har ingen aning om hur det gick, jag kunde inte hjälpa honom, men två veckor senare var hästen borta.
Ett ungt par med hund flyttade dit och hälsade på mig över staketet en dag. Verkade glada och trevliga. Men efter några veckor kom polisen. Först knackade de på här och frågade en massa om mina grannar och jag hade svårt att övertyga dem om att jag inte kände dem. Sedan frågade de om det fanns fler vägar från huset än den de kom på. Därefter blev det polishämtning och ett jävla liv. Det stod sedan att läsa i tidningen att mannen som gripits var efterlyst av Interpool för någon sorts ekonomisk brottslighet i Tyskland. Det måste ha varit nåt stort!
Efter ett tag kom det en ensam kille dit som fångade mitt intresse, utsvulten som jag var på det området. Han t.o.m. bjöd mig på bio en kväll och uppvaktade med blomma när jag låg i influensa. Det visade sig dock snart att han var deprimerad efter att nyss ha separerat från sin sambo och efter några månader bestämde de sig för att försöka på nytt.
Huset stod tomt ett tag, sedan flyttade det dit en ny ung familj med barn, hundar och hästar. Jag uppretade välkomstritualen och gjorde mig bekant. Ingen av dem jobbade, även om mannen i fråga hade lite extraknäck ibland. Jag hjälpte till med hästarna och så småningom köpte jag in mig på en av dem. Utan att kolla närmare när det gällde gällande priser eller nånting. Jag var helt enkelt kär i hästen. Efter ett år flyttade även dessa tillsammans med 700 kronor som resterade efter att jag sålt tillbaka min andel.
En vinter gick och en ny familj flyttade dit. Unga, sjaskiga och med huset fullt med barn och fler på väg. Plus hund. Ingen jobbade – de var långtidssjukskrivna för dåliga ryggar… Dessa undvek jag kontakt med, för de verkade minst sagt suspekta. Mycket underligt folk körde fram och tillbaka till deras hus och det var högljudda fester och folk som var osams. Deras gäster knackade på här en gång två på natten och letade efter tjejen/mamman i huset. Hon var försvunnen och de trodde att hon gömde sig hos mig!!! De hade ringt polisen, sa de.
Dessa bodde kvar här i två tre år och ingen kunde vara gladare än jag när de gav sig iväg.
För ett år sedan kom det en ny liten familj från Gotland, med två små pojkar och en hund. De kom över och presenterade sig och var jättetrevliga. De hade flyttat hit för att han fått jobb här. De var glada och hjälpsamma och det kändes som att äntligen hade jag fått normala, skötsamma grannar! Men säg den lycka som består. I höstas försvann de också, hastigt och (o)lustigt. Jag blev så perplex att jag faktiskt ringde upp henne på mobilen och undrade vart de flyttat och varför då då!? Ok, det visade sig finnas skäl till detta, men det var ju tråkigt i vilket fall som helst.
Men nu står jag alltså med näsan mot rutan. En främmande bil med släpvagn har kommit nu under ett par dagar och det gås in och ut ur huset. Nya hyresgäster? Eller bara någon som ska lagra möbler där???
Jag känner att jag liksom inte orkar bry mig egentligen, även om det är väldigt tråkigt att ha ett tomt hus till granne, som ser på mig med svarta tomma rutor om kvällarna. Men jag orkar inte tro att det någonsin kommer att flytta dit några som BÅDE är vettiga OCH stannar kvar där på sikt.
Men det är klart man är nyfiken…
REM
Jag hade en gång en dröm…
För cirka tio år sedan hade jag en återkommande dröm. Nu talar jag sömndröm – inte något slags vaket önskedrömmande. Minst en gång i veckan kom den, ibland oftare. Den handlade om gamla glömda rum med gamla glömda möbler i, även om själva utseendet kunde variera en aning.
Början: Jag går omkring i mitt hus. Det ser inte ut som mitt riktiga ”vaken-hus” men jag vet att det är mitt hus. Plötsligt kommer jag liksom att tänka på mina rum, mina andra outnyttjade rum, som jag alldeles glömt bort. I de allra flesta fall ligger dessa rum på vinden – en sliten gråblå vindsdörr från köket ledde dit – men ibland kan rummen istället ligga på rad innanför en annan dörr i köket, en vit, med en stor nyckel i.
Jag får ett starkt behov av att besöka mina gamla rum och känner skuld över att det var så länge sedan. Så går jag dit. Jag översköljs av en nästan andäktig känsla, där jag går mellan mina ibland upp till fyra gömda, glömda rum. En känsla av starkt vemod, blandat med kärlek, när jag ser på alla de fina gamla möblerna som står där. Ibland prydligt möblerade i rummen, men överkast och dukar och prydnadssaker. Ibland mera provisoriskt uppställda.
Jag dröjer mig kvar, vill inte gå därifrån men vet att jag snart måste. Vill ta med mig alltihopa ut till min verklighet men vet att det inte går. Känner ångest över att jag inte utnyttjar alla mina fina saker och så mycket utrymme och lovar mig själv att komma hit oftare.
Samtidigt med vemodet och tårarna finns där en stor lycka. Någonstans där brukade jag vakna.
Jag längtade till denna bitterljuva dröm. Brukade ligga på kvällen innan jag somnade och tänka ”hoppas jag kan drömma drömmen inatt igen”. Ibland gick det, ibland inte.
Ibland kom det varianter av drömmen – fast det handlade i grund och botten om samma sak: Jag kommer på att jag har ett annat HUS, och åker för att besöka det. Eller lägenhet, som jag helt glömt bort. Måste dit. Eller en gammal bil som står bortglömd i ett garage nånstans, som jag glömt bort att jag skulle ha som reserv. Måste ut och köra den lite. Samma tema.
Jag försökte komma på vad drömmen ville säga mig, men det gick inte. Har läst nånstans att allt man drömmer handlar om en själv, oavsett om det är hus, ormar, mord eller kärlek. Om man har en återkommande dröm brukar det bero på att man har något man måste bearbeta. Ta tag i något i sitt inre. Men jag kunde inte komma på vad det skulle vara. Kanske mitt undermedvetna inte ens försöka, för jag hade också hört att drömmarna skulle fortsätta tills man fattat; tills man tagit tag i vad det nu var. Först då skulle de sluta. Men jag ville ju inte att de skulle sluta.
Det var som när man är olyckligt kär när man är tonåring. Det gör ont ont ont, men ändå vältrar man sig i eländet, lyssnar på plågsam musik, skriver små dikter osv. För någonstans längst inne finns fortfarande hoppet kvar….
Så åkte jag till Australien och var hemifrån 6 – 7 veckor och drömde inte drömmen en enda natt! Jag saknade den. Försökte drömma den, men det gick inte.
Så kom jag hem och det gick ett par veckor, sedan kom drömmen igen. Jag var lycklig. Tre gånger till fick jag gå in i mina rum. Sedan var det ett uppehåll på ett par tre veckor.
Så en natt: Jag går omkring i mitt hus. Plötsligt kommer jag att tänka på mina rum och går till den gråblå vindsdörren i köket… Öppnar den och går upp… men istället för att komma upp till mina rum, så är det hela avstängt högst upp, av en sådan där nätdörr som brukar finnas i källar-/vindsutrymmen i hyreshus. Eller hönshus. För det sitter fullt med fjädrar i nätet och dunet yr omkring i luften. Den är inte bara stängd, den är också låst med ett stort hänglås.
Jag får fullständig panik och rusar ner och ut till en byggnad lite längre bort som jag vet är panncentral. Jag rusar in och där sitter ett gäng gubbar och har kafferast. Jag skriker:
Vad har ni gjort med mina möbler? Ni kan inte göra så här! Det är mitt!!
De ser slött på mig och en av dom säger:
Möblerna har vi magasinerat därinne – han gör ett kast med huvudet – och rummen har vi tagit över. Du använde dom ändå inte!
Och där låg dom, slängda huller om buller på varandra… mina fina gamla möbler.
Där vaknade jag, svettig och med hjärtklappning. Sedan dess har drömmen inte kommit tillbaka en enda gång. Och jag har fortfarande inte kommit på vad den ville säga mig. Något fattas mig.
Jag hade en gång en dröm. Vart tog den vägen nu? Vart tog den vägen nu?
Att vara eller inte vara…
Det är nyårsafton för några år sedan. Jag och min väninna L är bjudna på ”bögfest” genom en annan väninna till L, som är arbetskamrat med en av värdarna. Det är absolut inget ont menat med mitt uttryck, utan det är alltså precis vad det är. Förutom värdens syster, är vi de enda tjejerna som är bjudna. Förmodligen blev vi det för att den här arbetskamraten tyckte synd om oss som inte hade någon fest att gå till när det var nyårsafton och allting.
Det hela är mycket tjusigt arrangerat och påkostat i en vacker gammal våning i centrala Göteborg. Bara maträtterna och uppläggningarna är fantastiska i sig, eftersom den ena hälften av värdparet är kock. Festen som sådan blir mycket lyckad och alla är väldigt trevliga.
Men det jag tänker berätta om, handlar i första hand om min privata upplevelse av att råka bli så nära kändis jag kan komma för en kväll!
Redan i inledningsfasen, när alla håller på att bekanta sig med varandra, så är där en kille – B – som efter att ha studerat mig en stund, frågar vad jag heter. Han sneglar lite i smyg en stund till, innan han undrar om jag vet vem jag är lik?
Jag har fått den frågan många gånger förut och suckar inombords för jag vet svaret: Ulla Skoog. Själv vet jag inte alls hur det kommer sig att många människor tydligen är av den uppfattningen, men nu är det så. Tilläggas bör att jag är blond på den här tiden. Så skämtas det om det en stund, men det är egentligen inga fler inblandade i samtalet än han, jag och L. Sedan blir det dags för mat, men jag märker hur han sneglar på mig flera gånger.
Efter maten och desserten och mera drinkar, så börjar dansen och även vi tjejer blir uppbjudna. Snart har även det obligatoriska köksgänget hunnit bildas, och B kommer fram till mig och teaterviskar: ”Kom med mig och bara håll med om allt jag säger. Det här blir kul!”
Han drar iväg med mig ut i köket och säger högt: ”Vet ni vem det här är?” Ulla Skoogs syster, Laila Skoog!” B ser stolt ut och håller mig under armen. Jag vill bara sjunka genom golvet och måste se fruktansvärt generad ut, men B fortsätter glatt: ”Ja hon ville egentligen inte att jag skulle säga något, men det gör inget va?” Han puffar mig i sidan och ler stort.
DÅ händer det ofattbara. Först kommer värdens syster fram och säger att hon såg likheten med en gång, men vågade inte säga nåt. Sedan kommer ett par till fram och vill prata. Det blir frågor om Ulla, vad hon håller på med just nu och det var ett tag sedan någon såg henne i stan osv. Jag svamlar fritt ur min förvirrade hjärna och lyckas tydligen låta trovärdig. De säger att de förstår att jag måste tycka att det är jobbigt att bli igenkänd sådär och hur är det egentligen att inte kunna vara privat när man vill? De agerar förtrogna och deltagande.
Jag är helt förstummad. Jag förmodas vara en okänd syster till någon som är känd och behandlas genom detta som om det var JAG som var kändisen. Otroligt! Ofattbart!
Sällskapets Drama Queen träder in i köket och meddelar dramatiskt att det är en till fest i lägenheten ovanpå och de verkar ha SÅÅÅ tråkigt, så nu har han varit uppe och försökt liva upp dem lite. Men en maska på hans strumpa hade gått och äääär det möjligen någon som har lite nagellack?? Sedan faller han plötsligt i gråt och ursäktar sig genast, men just de här silvriga strumporna har han fått av sitt ex och nu saknar han honom plötsligt så mycket. ”Jag klaaaarar inte det här längre! Hur gööör jag för att komma över honom???” Han fläktar sig i ansiktet och får låna en spegel för att kolla om sminket har runnit.
B tar mig i handen och viskar: ”Kom, vi går och kollar in den där andra festen!” Vid det här laget tänker jag att vad som helst tydligen är helt okej, så vi knallar upp och går helt sonika in. Där är faktiskt ganska dött. Några sitter i en soffa och ett par står i köket. Vi sällar oss till dem i köket och B förkunnar genast att han har med sig Ulla Skoogs syster, och att jag förmodligen blir arg på honom nu för att han säger det, för jag vill vara anonym. Men på vår fest därnere får jag inte vara ifred…Jag himlar med ögonen och låtsas se lite trött ut. De otroliga reaktionerna fortsätter även här. De säger att de såg likheten med en gång och de är väldigt förstående och fjäskande och alla vill stå nära. En av dem går nästan omedelbart och meddelar dem inne i soffan, som snart ansluter sig. Vi serveras drinkar och alla vill prata och när sedan någon kommer med en kamera och folk turas om med att posera för ett foto tillsammans med MIG, så tror jag inte det är sant!!
Jag nyper B hårt i armen och väser att jag vill GÅ. NU! Och sedan springer vi nerför trappan, fnittrande som två barnungar.
Inte någon gång under kvällen avslöjades sanningen och jag undrar än idag om det var någon som senare kom på att Ulla Skoog inte har någon syster som heter Laila Skoog? Eller inte? Finns jag på bild i någons fotoalbum, där de tror att de poserar tillsammans med systern till en kändis? Så besvikna de måste bli om någon av dem skulle läsa det här och förstår att de blivit lurade.
Men framför allt har jag fått uppleva kändisskapets för-och nackdelar! Men det som jag är mest chockad och förvånad över, är att folk blir så kändiskåta av att tro att någons syster är där. Hur de skulle betett sig om de hade trott att jag var Ulla Skoog själv, kan man ju bara spekulera i!
Kvällen avslutas med att det delas ut papperstutor och roliga hattar till samtliga och på tolvslaget blåser vi alla i tutorna – såna där som vecklar ut sig som en orm – och önskar varandra Gott Nytt År och serpentiner och ballonger virvlar i rummet. Plötsligt ser jag oss allihop liksom utifrån och det känns både komiskt och väldigt tragiskt på samma gång och när vi kommer ut på gatan har det börjat snöa…
Vemodig, men absolut inte ledsen
I’m major in love but in all minor key…
Det är bara en lösryckt mening ur en Aerosmith låt, men av någon anledning sa det så mycket till mig. En perfekt beskrivning av mitt inre. Ja, om man då översätter ”love” till en mera allmän kärlek, till allt som hör till livet.
Livet självt, naturupplevelser, djur, färger, tavlor, musik, skrivna texter och naturligtvis människor, fast inte i främsta rummet. Jag kan inte förklara det ens för mig själv, men allt som har med starka känslor att göra har alltid varit förknippade med ett slags vemod i mig. Finns det verkligen någon annan som upplever detta; som vet vad jag talar om?
Det kan vara den mest perfekta dag, fylld av solsken och bad och ridning och vacker natur och kanske som avslutning, ett glas vin i glada vänners lag. Men vid hemkomsten, när man omedvetet summerar dagens upplevelser, så kommer vemodet över mig. Det är som att lyssna till Pink Floyd om och om igen, om det nu är någon som blir klokare av DET!?
Att stå vid kanten av en tjärn och titta ut över det spegelblanka vattnet en stilla sommarkväll – vemod.
När skymningen sakta faller och tystnaden tar över dagen och förvandlar den till ett vackert skugglandskap – vemod.
Minnen av svunna tider – alltid vemod. Kanske lite mera förståeligt.
En skogspromenad, när det doftar av multnande löv, jord, fuktigt gräs. Ett rådjur som tvärvänder i skogsbrynet och flyr in bland träden igen. Att bli förunnad att se forsärlans bo i en bergsskreva ovanför vattnet, med ungarna hungrigt sträckande på halsarna när mamman kommer med näbben full. Alltid samma vemod – förknippad med fullkomlig lycka och kärlek.
Har engelsmännen med sitt mycket rikare ordförråd, något bra ord för vemod? Being pensive? Kan det verkligen jämföras? Är det bara här i Norden som vi kan känna vemod? Men vad kommer det sig i så fall? Kan det verkligen ha med årstider och ljus att göra? För det ska ju inte likställas med svårmod. Man kan vara tillfreds med livet och skratta hysteriskt åt sjuka skämt och vara fnittrigt barnslig och använda sig av bitande ironi över sånt som irriterar/upprör, men som man finner bättre att skämta om, eftersom man ändå inte kan göra nåt åt det. Vemod är något annat. Det hör ihop med lycka.
Kan inte en engelsman känna vemod när han ser ut över den där tjärnen och drar in skogsdoften i sina lungor?
Jag läste någonstans: ”Livet mäts inte i antalet andetag, utan i antalet ögonblick som får oss att tappa andan.”
Jaha, så här djupsinnig kan man bli ibland. Och ändå – redo för skratt när som helst. Men just nu, strax innan korsordet ska få sig en omgång i sängen, kände jag för att vara lite djupsinnig!
”Upp stiga orden, orden tanken står.
Ord utan tanke, aldrig himlen når.”
(Shakespeare)
© Foto Laila Norman
Höst-tröst
Hösten måste höra himmelriket till, för på jorden finns intet mer.
Grå slöjor lägger sig som spindelväv över ansiktet och kväver, kräver
att man ska vara stark.
Vinden är elak på hösten, den tränger sig in genom porerna
och vidöppen, sårbar står man, mår man inget vidare.
Lönnlöven singlar ner, vinglar, rusiga av stundens yra.
Klädda till bal i rödgula kläder, tråder de dödsdansen, intet ont anande.
Kastanjen kastar ner sina taggiga bomber och efteråt löven.
Dessa vet inget om singlande. Som stora kotletter landar de,
bruna, fula och marktäckande.
Talgoxen kikar in genom rutan, på mitt frukostbord.
Beundrande, undrande, konstaterar så orättvisans oskrivna självklarhet.
Jag samlar ved för att elda med och hålla vemodet borta för stunden. Ved-mod.
Då skriker lomen och ångesten fastnar i tjockan och växer,
tills den slutligen släpper och faller som tunga grå droppar från skyn, ner i dyn.
De rinner, försvinner i rännilar, strilar i bäckar och floder och sen ut till havs.
I ett nafs kommer mössen i tusental, med resväskor och paraply.
Gullfibersäng i Gullfiberbo, där får de ro, när de inte leker tafatt med katten.
Men katten är gammal och nästan döv och sover hos matte om natten.
Den feta flugan sitter i fönstret och fnyser föraktfullt åt mina försök
att få den att flyga bort därifrån. Ut!
Det enda som flyger ute är löv!
Talgoxen tjurar, han kurar i buxbomens gröna gemak.
Men plötsligt far flugan, nu fullständigt förvirrad, rakt in i lampan, likt Ikaros.
Hon ville väl värma sig.
Imorgon ligger hon dumdristigt död på rygg, fast trygg.
För kanske är det bättre att hastigt förtäras av elden än att långsamt frysa ihjäl?
Jag vecklar ut vinterpläden
och dricker svart vinbärste med likör i och glömmer snart hela världen.
© Illustration Laila Norman
Verklighet?
Tänk dig att du drömmer en dröm som är så verklig att du inte kan vakna upp ur den. Hur vet du då om det är en dröm – eller om det är verklighet? Vad är verklighet?
Syn, hörsel, lukt och smak är alla bara elektriska impulser i din hjärna. Det du upplever som verklighet finns inom dig.
Vad är då verklighet? Är den helt och hållet subjektiv? Vi ser ju alla på verkligheten på olika sätt. Om min verklighet inte stämmer överens med din verklighet – vems är då den rätta?
Ser på Matrix för tredje gången och är fortfarande lika fascinerad av dessa tankegångar. Kanske lite väl flummigt för att vara ‘vetenskapliga’ tankebanor, men likväl får det igång min hjärna.
I filmen handlar det om tolkningar av sinnet och att frigöra det från kroppen i en värld där människorna bara är en del av ett datorprogram och där verkligheten utanför är en helt annan och mycket mer skrämmande än den verklighet människorna tror sig leva i. Att frigöra sinnet för att kunna återskapa den verklighet man har kvar inom sig och som fortfarande finns som en liten väl isolerad plats.
Det är som att försöka förstå oändligheten; som att trampa vatten i luften och upptäcka att det saknas atmosfär; som att upptäcka att bakom varje lager finns ytterligare ett. Man får ont i huvudet, men jag är fascinerad!
VR (virtuell verklighet) med hjälp av hjälmar och elektroder finns ju numera att tillgå på ‘riktigt’.
Eller tänk dig att du ligger i koma och drömmer – blir det din egen privata verklighet då? Du kanske inte alls vill bli urkopplad, utan få drömma vidare. I evighet, amen. Fast å andra sidan kan det ju vara mardrömmar som du har…
Ja men det är häftigt att tänka på i alla fall!
Och så är han ju så mysig att titta på också, Keanu Reeves! Duktig på att rida lär han också vara! Så nu tänkte jag fråga honom om han vill bli min rid-kompis? 
Fest-likt
Efter att ha bevistat den stora födelsedagsfesten ett par timmar, undrade jag om det var mig det var fel på eller alla de andra. Jag beslutade mig för – i vanlig ordning – att det var de andra. Sålunda kunde jag, ganska nöjd med mig själv, luta mig tillbaka och i lugn och ro betrakta de andra, liksom utifrån, som om jag bara var en osynlig åskådare. Besvärligt blev det bara ibland, när någon verkligen lade märke till att jag fanns där och försökte inleda ett samtal. Då måste jag snabbt tillbaka till verkligheten och leende låtsas att jag faktiskt var närvarande till kropp och själ och trivdes och hade roligt. Att öppet erkänna att man har tråkigt på en privat fest är en förolämpning både mot värdinnan och de andra gästerna. Dessutom kunde de ju tycka att jag var en trist typ. Jag ville ingetdera.
Min bordskavaljer började tala om övernaturliga ting, typ seanser och Anden i glaset. Han sa att de skrämde honom, för när han var sjutton år så hade en klasskamrat till honom hängt sig i flaggstången sedan han blivit spådd att leva tills han blev åttio… Jag förstod aldrig sammanhanget.
Räkorna som låg i botten av skålen hade inte hunnit tina och jag började frysa om fingrarna. Allsångsledaren, en mycket fetlagd karl med ring i örat, drog igång med ”Lingonröda näsor” och hans egen näsa var närmast lila och rösten var genomträngande, för att inte säga öronbedövande. Paret mittemot viskade att han skull sova som en stock före halv elva. Det gjorde han alltid på fester. Kul typ.
Folk skrattade och pratade och skålade och alla verkade ha mycket roligt. Gladast av alla var värdinnan själv. Var det mig det var fel på trots allt? När borden drogs isär och dansen började, kände jag en stor längtan efter min säng, min TV och min ensamhet. En begynnande huvudvärk kändes i pannan. Vad fan hade alla så roligt åt? Egentligen.
Jag gick ut i köket där redan den obligatoriska gruppen hade samlats.
- Ja, och du förstår, när jag kom in i det där rummet och såg tapeterna… Det var såna där ljusgröna saker med vita blomslingor på och de hade vänt varannan våd upp-och-ned…
- Nej, jag måste säga att JAG tycker ju inte att man behöver ha dubbdäck om man bara kör i stan…
- Dig ska jag aldrig åka med på vintern…
- Våran förste vägde ju nästan fem kilo när han föddes och han har alltid varit över medel sen dess, medan yngsta flickan…
- Västkusten! Vad tycker du om västkusten? Förskräckt insåg jag att det sista var riktat till mig. Ett höggradigt berusat, skäggigt ansikte tio centimeter från mitt.
- Jaa, det är väl bra? Jag bor ju där…
- Du BOOOR där! Ja där ser du. Västkusten. Vad är västkusten för dig? Hick.
- ? Västkusten är västra sidan av Sverige. Den mot havet. Jag hade ingen lust.
- Ja, men… Kust! Västkusten. Är du från västkusten? Du är ju för fan från Göteborg ju… Det hörs! Rap.
Detta var mer än jag klarade av just nu. Jag ursäktade mig och banade mig fram mot toaletten. I hallen, på en pall, satt den glade allsångsledaren framåtlutad med pannan mot bordet där välkomstbålet stod. Han sov djupt och i glipan mellan tröja och byxlinning flöt en vit fettvalk ut och man kunde skymta springan mellan skinkorna. Klockan var tio över tio. Han borde täckas över med någonting.
Jag såg på min bild i spegeln inne på toaletten. På min omsorgsfullt lagda make-up, de nya örhängena och mina målade naglar. Granskade också de nyinköpta svarta strumporna med lycra för 109,50. Jag gick tillbaks till de andra, klistrade på ett leende och satte mig jämte en trebarnsmamma med tre dagbarn och diskuterade barnuppfostran och pedagogiska leksaker. Sedan var det kaffe och tårta. Det var gott. Eftersom min väninna som jag åkt dit med tydligen hade roligt, kände jag mig tvungen att stanna tills hon tröttnade, så jag fortsatte le fram till klockan två. Det var tio mil hem.
Nu har det gått en tid och jag sitter här igen och önskar att jag kunde bli bjuden på nån trevlig fest nån gång, så man fick chans att träffa lite kul människor…
Ping!!!
Klicka här om ni gillar vad ni läser, så blir jag glad!
Min bok är nu utgiven och finns på amazon!
Köp den här!-->
Prishylla
Tack Annette!
Tack Bitte!
Tack Baronessan! Ännu en pippi! (Ros?)
Tack Baronessan!
Tack snälla Lairama!
