Stå grå, så grå
Jag sitter på verandan och läser. Det är olidligt varmt men där i hörnet kastar ännu doftschersminen sin skugga över mig och boken och den överdådiga blomprakten sprider sin söta doft med den ljumma vinden.
Jag läser om sanningar och lögner, vad som är vad i livet, kärlek och rädsla och ensamhet, och att nästan ingenting är svart eller vitt. Det mesta är ganska grått faktiskt.
Kanske är det därför som de mest banala val man ställs för i livet ändå kan vara så svåra? Man vill liksom att det ska vara svart eller vitt. Rätt eller fel. Men det är inte så enkelt.
Jag blundar och låter blomdoften få övertaget om mina sinnen en stund. Det är ju märkligt det där med dofter och ljud; hur de triggar igång en massa minnen.
Hallondoft tex, skickar direkt iväg mig till barndomen hos mormor och morfar, där hallonbuskarna prunkade utmed svinhusväggen.
Syrendoft får mig att mer diffust tänka på ljummet vårregn och stillhet i allmänhet.
Råmande kor får mig att känna doften av spenvarm mjölk och jag minns känslan av att råka kliva i en komocka och få hundra flugor att lyfta samtidigt som man känner hur ”skiten” tränger upp mellan tårna… 
Schersminen däremot är än så länge sin alldeles egen. Kanske kommer jag flera år fram i tiden att associera den med just den här dagen. En varm dag på verandan med en bok.
Schersminens blommor är vita, men skuggan av dem i min bok är grå. På sätt och vis är nästan den grå färgen vackrare. Grått är ju lite mera hemlighetsfullt och finns dessutom i olika nyanser. Precis som dessa olika sorters sanningar och lögner som det handlar om i boken. Vems sanning är den sannaste? Och kan man egentligen helt och fullt känna en människas inre?
Gråbergssång
Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng.
Gustaf Fröding
Snön faller
Alternativt ”Skuggan” eftersom ”Snön faller” redan är snott av den där förarglige hr Lundell.
SKUGGAN
Långa skuggor i fullmånens sken.
Det snöar och snöar och överallt
är mörkret vitt.
Vita flingor i håret
blir till tårar längs kinderna.
Jag sträcker ut tungan.
Tystnaden är kompakt,
andetagen dränks i bomull.
Träden pekar vilset i sin vinterpäls
åt olika håll
och vägen jag väljer är mittemellan
ingenstans och bort.
Förvirringen total…
Som en ensam skugga irrar jag omkring,
tills skuggan smälter in
i den från gammelgranen.
Där slår den sig ner
och jag sätter mig bredvid
tills skuggan blir vit och somnar.
På morgonen
trodde de pulkåkande barnen
att det var en snögubbe som vält i backen.
Sockervadd
Högt ovan diket
Svävar så lätt
genom solens strålar.
Smakar lite
på söta sockervaddsmoln,
nedanför flyter
mönstret – blågrönt.
Nu kan jag aldrig, aldrig
falla ner,
mer.
Tema dörrar…
Dörrar
Öppna dörrar, stängda dörrar,
dörrar på glänt.
Låsta dörrar, dörrar på vid gavel.
Blåa dörrar, bruna dörrar,
flagade vanskötta dörrar,
hemliga dörrar.
Dörrar som står och slår i vinden.
Trasiga dörrar, glasdörrar,
igenspikade dörrar,
dörrar med knarrande gångjärn,
dörrar som inte leder nånstans.
Så finns det de som har draperi.
Så mycket tankar kan man ha om dörrar, när man sitter här och ugglar… Det finns ju symboliska dörrar också. Dörrar i själen. Roade mig med att tillverka lite egna dörrar också…
© Laila Norman
© Laila Norman
© Laila Norman
© Laila Norman
Twice is enough
Baronessan har gått och blivit schlagersångerska! Jag vill ju inte vara sämre utan deltar nu med hela två nummer, för att öka mina chanser att vinna.
Först ut uppträder jag under artistnamnet Rappapunzel med låten Let go of me.
Mitt tacktal är: Jag vill tacka Pompe för att han släppte till av sin man så jag kunde få denna fina fläta. Utan den hade jag aldrig vågat äntra scenen.
(Det går att studera bilderna ännu närmre genom att klicka på dem!)
I mitt nästa nummer deltar jag som MissTy och framför låten Sick as a dick.
Mitt tacktal: Jag vill tacka Institutet för Sexuellt Förvirrade som gjorde detta möjligt! Tack! Fuck!
Ps
Läste att Kvastskatan hade råkat gapa lite för stort idag. Så nu blir det svårt med julskinkan – det blir väl till att mala ner den och göra pastasås av den och liksom sörpla in den tillsammans med spagetti…
Men jag kan trösta med att en karriär som kändis kanske inte är helt avlägsen! Som plåster på såren då. Titta på Silvia! Hon har samma mungipor som Joker – och hon blev drottning!!!
Ett eklöv
Ett brunt litet darrande eklöv
klamrar sig fast på sin kvist.
Det fryser och hoppas
att vintern blir kort.
Det vet inte än
att det aldrig får grönska på nytt.
Som löv i min längtans trädgård
jag faller till ro
under trädet om hösten
och sprängd av kärlek jag dör.
Ett äpple om dagen…
Upp stiga orden, tanken stilla står.
Ord utan tanke, aldrig himlen når.
(Shakespeare)
Ner faller äpplen, äpplen marken når.
Äpplen utan omsorg, aldrig magen når.
(Laila Norman)
De äpplen som nu hänger kvar i trädet, lämnar jag till fåglarna. De hade förresten redan börjat äta av dem. Har frusit in bitar, lagom att använda till kommande äpplepajer, kokat 10 burkar med äpplemos, gett bort en påse till grannarna och en till mamma och har ändå en full skål kvar att ätas som de är. Det känns bra.
Av bloggandet igår blev intet. Lagom efter att jag suttit en stund och läst andras bloggar, så kom åskovädret. Det var inget litet sådant heller. Först öppnade sig himlen och det övergick från ett vanligt ösregn till att bli ett skyfall som hotade att spränga taket. Sedan började det smälla och blixtra. Väldigt högt, väldigt nära och väldigt plötsligt! Jag fick skyndat mig att koppla ur datorn och dra ur jacket. Sedan gick även strömmen. Så var det med de kablarna, som de grävde ner för något år sedan eller så! Fast den var ju bara borta någon timme, så man ska väl inte klaga. Men när den kom tillbaka, hade jag redan burit upp en massa stearinljus till sovrummet och tagit boken med mig och krupit ner. Så varför ändra på det konceptet. Har nu börjat på Eremitkräftorna; boken som följer efter Berlinerpopplarna av Anne B Ragde.
Det är märkligt. Efter att hela augusti och halva september regnat bort, så kom Leigh från Australien och under två veckor hade vi det mest perfekta höstvädret och inte en droppe regn föll. Dagen efter hon for hem, så började eländet igen. Non stop. Så nu är det bevisat: Det är i Australien det är, det fina vädret. Ifall nån nu inte redan visste det. Och det är min väninna som har hand om det.
Det är också klarlagt att de har lika stora elkostnader för air-condition som vi har för värme per år. Det är också nästan lika dyrt med el där som här.
Är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod…
Under-likt
Gräsmattan
rullar ihop sig för natten.
Katten ligger platt och växer
med daggvåta morrhår.
Skuggan kryper upp i linden
och vaggar bina till sömns.
En ensam koltrast
går på patrull
och drar med våld upp
en fridstörare.
Det enda tänkbara straffet
är döden.
Snart tänds alla stjärnor
av nattvakten
så du aldrig mer ska gå vilse
Gilla läget
Nu regnar det till och med fast solen skiner. Det kan liksom inte låta bliiii… Ibland händer det att det är uppehåll. Några sekunder eller minuter. Det såg ut som att jag skulle hinna ner till brevlådan innan regnet förut. Det gjorde jag också. Men inte hem igen. Men det gäller väl bara att gilla läget antar jag.
Vet han egentligen, Tomas Ledin, vad han ställde till med den sångtexten? Det används t.o.m. av chefer till sina anställda – inte på skämt då, utan på blodigaste allvar när han tycker att personalen har för mycket klagomål att komma med. Den där typen av klagomål som varken han eller hans chefer tänker göra något åt ändå.
En icke namngiven chef och jag lyckas komma på kant med det mesta bara vi ses. Senaste gången vi sågs, ledde en kommentar in på en annan och rätt som det var gällde det vikten av att lägga undan pengar att leva av ifall nån katastrof av nåt slag inträffar.
Jag hör mig själv säga: ”Ja den förmågan är ju lite olika beroende på om man tjänar 14000 eller 50000!!”
Varpå han replikerar: ”Nej det tror jag inte alls. Det beror på hur man är uppfostrad!”
Jag beslöt mig för att ge honom en chans till, och drog exempel in absurdum, men han envisades med att det kunde vara lika svårt för en höginkomsttagare som en som levde på existensminimum. Och omvänt lika lätt att spara, om man var fattig… Om man var rätt uppfostrad.
Igår hade jag i alla fall tur med vädret när jag var ute och red. Man får vara glad för det lilla. Lilla och lilla förresten – jag är jätteglad över att ha Pompe att vända mig till när andra inte förstår mig!
Kortet är från den sista (?) sommardagen 30 augusti. (Klicka på bilden för att se större.)
Ping!!!
Klicka här om ni gillar vad ni läser, så blir jag glad!
Min bok är nu utgiven och finns på amazon!
Köp den här!-->
SvenskaPrishylla
Tack Annette!
Tack Bitte!
Tack Baronessan! Ännu en pippi! (Ros?)
Tack Baronessan!
Tack snälla Lairama!
English
Deutsch