Allmänna inlägg

Anpassningsbar?
”Det är bara att anpassa sig”, sa Reinfeldt. Det var längesen han sa det nu, men det ringer fortfarande i öronen med en falsk skärande ton.
Det var som ett svar på reporterns fråga om hur det var tänkt att man skulle kunna leva på 65 % av sin lön, som är den ersättning man får från a-kassan när 300 dagar har gått och man fortfarande inte hittat något jobb. Det är just hans svar ”att det bara är att anpassa sig” som jag retar upp mig på. Hur då anpassa sig? Vad är det man kan anpassa?
Mat, boende, resor och fasta räkningar kostar ju lika mycket oavsett vad man har för inkomst. Men det är ju alltid så med politiker – de har ingen verklighetsuppfattning och behöver dessutom aldrig vara rädda att själva hamna i den situationen. Med deras lön och anställningsform kan de ha ett ordentligt ekonomiskt skyddsnät utifall att de skulle bli ”arbetslösa”.

Att vara arbetslös är inte roligt oavsett ålder och jag tycker visst att det är bra att det satsas mycket på unga människor, så att de inte ska hamna där det första de gör efter skolan. MEN att bli arbetslös när man är runt de femtio och har arbetat hela sitt liv och inte har någon högskoleutbildning, är om möjligt ännu värre! För då har man som regel hunnit bygga upp ett liv; många har köpt hus och man har ”flyttat färdigt” och har skaffat sig ett socialt umgänge där man bor.
Själv har jag i princip jobbat på Posten hela mitt liv, med undantag för lite reklamtecknarjobb på sjuttiotalet när allt sådant arbete gjordes för hand och inte i datorn. Och på tryckeri, med urgamla tryckpressar och
sättkaster med blytyper. Erfarenhet som man inte har en gnutta glädje av idag. Att jag sedan tycker att jag har både allmänbildning, är bra på engelska och på att skriva, är självlärd på datorer och behärskar Photoshop, Word, html och css… det är inte värt något för det finns det många andra yngre som redan kan bättre…

De första tio åren på Posten var jag fastanställd, men efter min flytt 1989 har det enbart varit långtidsvikariat och nu har de också tagit slut. Man får lätt panik när man läser platsannonser dag ut och dag in och man ska ha högskoleutbildning och/eller erfarenhet inom den eller den branschen, ha truckkort, vara en fena på bokföringsprogrammet Allan, vara driven när det gäller logistik, eller ha någon specialutbildning av något slag. Eller så ska man vara en hungrig säljare. Att ha 20 år inom Posten ger inga meriter. Jag har sökt och sökt allt möjligt ÄNDÅ, men aldrig ens fått komma på intervju. Det är lätt att känna sig totalt värdelös och att få ångest inför framtiden. När man dessutom haft många år med usel lön, så har man ju inte heller kunnat spara så mycket pengar som man borde, så det där med feta pensionskonton kan man ju bara drömma om.

Man kan ju inte tvinga arbetsgivare till att anställa en. Det är inte det jag menar. Men dels tycker jag att det talas alldeles för lite om satsningar för äldre arbetslösa jämfört med unga; dels är det många gånger så att de olika anställningscheferna själva har krupit ner i ålder och det påverkar säkert till deras val av anställda. Man kan se många företag där medelåldern ligger runt 30 -35. De vill inte ha någon äldre människa dit, möjligtvis med undantag av personer med specialistutbildning inom något område.
Så det är ett problem.
Det är alla ni unga människor idag som får betala med era skatter, för alla dessa arbetslösa åldringar som får leva på bidrag i olika former sedan a-kassedagarna tagit slut.
Det är viktigt för hela landets ekonomi att folk har arbete och betalar sin skatt – inte bara folk under 40.
Jag har inga lösningar. Men samhället idag har blivit så fokuserat på högskoleutbildning och färdigt kunnigt folk, att när någon ur den ”gamla skolan” blir arbetslös, så har man inte en chans.
En sak som dock skulle vara bra, vore om det kunde ges något bidrag till arbetsgivare så de har råd att lära upp någon på plats – typ lärlingsarbete. Det finns ju många arbeten där man tänker att ”ja men hur svårt kan det vara att lära sig?” Men man har ingen möjlighet att lära sig alla olika sorters jobb själv utifall att, för då skulle man vara pensionär innan man var klar. Men om man fick chansen att lära sig på plats till en lägre men ändå vettig lön! Då skulle man ju kunna platsa in på flera ställen. Men eftersom man som sagt hunnit skaffa sig ett liv med diverse utgifter redan, så måste man ju få en lön man kan leva på. Det är då jag menar att arbetsgivaren skulle få ett bidrag, för de flesta säger att de har inte råd att avsätta någon som lär upp en, utan man ska kunna hoppa in och ta över med en gång.

JO jag har hört att det redan skall existera sådana där lärlingsplatser (med eller utan bidrag?) men de är väldigt få. De skulle finnas inom ALLA arbeten där det är rimligt att tänka sig att man kan lära sig på plats. T ex redovisning eller logistik inom transport. Som exempel bara.