Eniro-bluff?
Såg reklamen på TV om att man skulle uppdatera sin sida på Eniro, så kunde man få gratis reklamplats. Sagt och gjort. Någon dag efter uppdateringen fick jag ett mail med en adress till platsen där jag kunde göra en annons, samt en kod som jag skulle använda. Men när jag klistrade in koden för att komma vidare, stod det bara att koden redan var använd! Tji fick jag! Bluff eller inte, men funkade gjorde det inte.
Skrev till Eniro och bad om en ny kod, men har inte hört ett ord på en vecka.
En ros är en ros…
Lägger upp det sista från Trädgårdsföreningen. Jag gillar de här snurr-grindarna… Vad kallas de egentligen? De måste väl ha ett namn?
Rosor i mängder! Många var utblommade, och det blåste friskt, men det gick att få några bilder i alla fall.
Ett mysigt gammalt piano stod inne på Rosencaféet, där jag drack kaffe och åt blåbärsmuffins.
Gråsparvarna var flitiga på att äta smulor från faten på serveringen. Och var dom lätta att få på bild??? Icke. Inte en sekunds stillhet där inte, så att ställa in nån skärpa var helt hopplöst. Den här blev någorlunda, men trist bild för övrigt.
Sammandrag?
Satt o växlade mellan kanalerna och kom in mitt i en film. Kollade efter på info vad det var, och det visade sig att det bara var 10 min kvar av totalt 2 timmar o 10 minuter. Det stod att det skulle handla om ett gäng som störtar med ett plan i öknen utan vatten o mat. Enda sättet att komma därifrån är att bygga ihop planet igen av reservdelarna.
När jag kommer in och det alltså är 10 minuter kvar, så sitter alla i sanden och ser uppgivna ut runt planet som är halvt begravt. Det ser väldigt händelselöst ut. Så säger en att de måste kämpa och få upp planet. Alla börjar dra, och planet kommer upp och de lyckas starta på femte försöket och så flyger de iväg….
Man undrar vad som hänt tidigare, under de två timmarna som filmen varat? 
Det känns som jag fick filmen serverad på de sista tio minuterna.
I och kring Trädgårdsföreningen
Det satt en gammal man på en bänk och såg så fridfull ut…
I Palmhuset…
Grindarna vid entrén pekade med gyllene pilar mot himlen.
Utanför låg en ”båt” som meddelade att den stod för renhållningen…
Stora kliv
Ett stort steg för människan men ett litet steg för mänskligheten… Eller hur var det nu igen?
Stadsturist
Igår var jag I Göteborg och lekte turist! Jag var upp dit för en jobbintervju på Proffice (har ingen aning om hur det gick!) och hade naturligtvis kameran med mig. Det var mestadels mulet o blåsigt men bra promenadväder ändå.
Däremot skulle jag ju inte haft exponeringskompensationen på -0,7 som jag har alla klara fina dagar, men glömde förstås att ändra det… 
Följden blev att nästan samtliga bilder blev underexponerade, men som tur var kunde jag rätta till det mesta i Lightroom! Men visst hade det varit bättre med rätt exponering från början!
De här männen spelade faktiskt riktigt bra (vilket inte går att säga om alla gatumusikanter!) där de satt utanför centralstationen.
Duvorna höll sig som vanligt i närheten och ändå fick jag inte komma nära! Man tycker att de inte skulle vara rädda för folk…
Gubbdagis siktas på andra sidan! Tänkte gått dit en sväng, vem vet man kanske hade träffat nån lös och ledig trevlig gubbe!? Men jag orkade inte gå in i nån affär utan höll mig på gatorna.
Nere vid kajen satt en trutunge och väntade på Danmarksfärjan.
Stairway to Heaven??
Nja Femman och Nordstan är väl inte min idé om himmelriket, men varför inte?
Resten av alla bilderna ligger på flickr (länk här uppe till höger på sidan) Nu ska jag nana, imorgon blir det ett besök hos frissan.
Flummig jul?
Stackars danska barn. (?) Det blir ingen julkalender i danska DR2 i år! Cheferna har bestämt sig för att den inte är rolig och har därför stoppat den.
Kalenderns producenter tyckte däremot att det var jätteroligt att skapa kalendern, inspirerad av den amerikanska TV-serien M*A*S*H, som de valde att kalla H*A*S*H. I serien använde de sig av animerade dockor som föreställde danska soldater stationerade i det fiktiva landet Problemistan, där mycket tid går åt till att röka hasch…
Ja jag säger då det. Man har inte roligare än man gör sig!
Teaterapan
När jag var riktigt liten hade jag för mig att jag skulle bli skådespelare. Komiker förmodligen, fast jag knappt visste det ordet då, för jag tyckte om när folk skrattade åt mig. Nja, alltså av rätt anledning då’rå. Kanske ska säga: Jag tyckte om att roa folk.
Men sedan kom blygheten och satte käppar i hjulet. Men jag tyckte fortfarande att det var kul nånstans långt inne, så när jag fick en roll i en skolpjäs när jag var i tioårsåldern, där jag skulle sitta gömd under en banankartong hela tiden och bara ”göra entré” i slutscenen med min enda, men för pjäsen helt avgörande replik – som dessutom var rolig – så passade det mig perfekt!
Det är konstigt, man tycker att man borde komma ihåg den repliken än idag, men se det gör jag inte alls.
Efter detta så blev det inget mer av det hela. Kanske mest för att det krävdes att man själv tog initiativ om man ville gå nån teaterkurs eller dylikt, och se det var jag ju alldeles för blyg till. Plus det där jag jämt fick höra av mamma: ”Sånt där är ingenting för vanliga människor.”
Jag vet egentligen inte vad hon menade, men det fungerade i alla fall som nåt slags Jante-lag som planterades in i mig. Efter detta var mest när jag var jultomte som jag fick utlopp för mina teaterambitioner. Den bästa tomten jag gjorde var norrländsk alkoholist med jättetjock mage. Min lille son blev lite rädd, men mormor höll honom i handen… Den här tomten fick tjänstgöra även några år senare, då jag som nyinflyttad här gick in och tomtade hos grannens, där hela tjocka släkten satt och jag kände inte en enda av dem. Men bakom tomtemasken är man trygg…
I början av 90-talet höll den på att få liv igen – teaterapan i mig. Inte trots blygheten, utan kanske mer på grund av den. För när man får lov att vara nån annan, då är jag plötsligt inte lika blyg längre! Det är mest när jag ska tala inför folk och vara helt och hållet mig själv, som det knyter sig.
I alla fall, så såg jag en liten radannons i lokaltidningen om att de sökte folk till en amatörteatergrupp. Jag anmälde mig.
Det visade sig att det verkligen var på amatörnivå. Jag menar, jag hade trott att det var någon som var åtminstone lite erfaren på området skulle hålla i det hela, men så var det inte. Dessutom var alla de andra (ca 5 st) tjejer i 17-18-årsåldern – och jag var väl runt sisådär 38…
Hursomhelst, så pratade vi lite grann om våra eventuella tidigare erfarenheter (det gick snabbt) och om hur vi skulle lägga upp träningen innan vi bestämde oss för en speciell pjäs att öva in.
Jag minns att vi skulle öva på olika uttryck, så vi turades om att spela upp väldigt korta scener för varandra, två och två.
Jajamensan! Hade jag gått vidare härifrån, så hade jag absolut kunnat bli Helena Bergströms like!
Jag skulle spela en mamma (naturligtvis; med min ålder!) som knäföll vid sin svårt skadade dotter och jag minns inte vad jag skulle säga – eller om det var ad lib som gällde – men tårarna sprutade och snoret rann och det var tusen kycklingar i halsen… Alldeles utan att jag kunde hjälpa det. (Ja? Herregud, människan framför mig var ju döende!!)
Nå, efter bara ett par tre gånger, så beslöt vi lägga ner teatergruppen pga bristande kunskaper, så det blev inga mer känslosamma scener för mig.
Men är det någon som behöver en gråterska i nån tragedi – eller en kul typ som hoppar upp som gubben i lådan – så finns jag här!
Raketfart
Jag var ute på Crut igår igen – och nu ska jag svära: Jävlar JÄVLARRR vad fort det gick i den sista galoppen!!! Han tog liksom över kommandot där ett litet tag och det var till att ligga ner i kurvorna och blunda när närliggande grankvistar svischade över ansiktet och det kändes som om vi flööög! JIIIHAHHH!!! Det var lite hemskt men härligt, men tur att bromsen fungerade till slut…
Crut tittade lugnt på mig efteråt och tyckte att ”Vaddå fort? Galopp ska väl gå fort, annars är det väl ingen mening??”
Hingstfasoner
Arab och Nordsvensk. Det är lite skillnad.
Pompe upphör aldrig att förvåna. Han är ju visserligen en lättskrämd liten varelse när det gäller prassel i buskarna och dylikt, men är annars en slö och bekväm herre i sin bästa ålder. Springer inte fortare än vad som är nödvändigt.
Men häromdagen hade han tydligen lagrat en massa spring i benen som han måste få utlopp för, så när jag stillsamt föreslog en galopp, så knyckte han till med sin kraftiga nacke och satte av i full fart med diverse bockningar och små bakutsparkar! Idel glädje! Själv blev jag så förvånad över detta tilltag att jag bara satt o skrattade och sa ”Men Pompe då!!”
Jag red även arabhingsten i fredags. Det är lite annat som gäller där. Full med krut (han heter ju t.om. Crut!) och smal med små lätta hovar som lätt flyger fram över underlaget. Jag var jättenervös innan och undrade lite över varför jag utsätter mig för sånt som jag får svettningar och hjärtklappningar inför. Men det har nåt med självförtroende att göra. Hursomhelst så gick det jättebra även om jag bara vågade testa galoppen i en lång uppförsbacke. (Eftersom uppförsbacken är lite tröttande, så är det lite lättare att få stopp där…)
Ska rida honom på onsdag igen, denna gången med sällskap. Så vi får se om det blir race på slätmarken nu då…
Hoppas han är snäll mot mig, för jag har sett när HAN sparkar bakut. Då befinner sig hans hovar ovanför huvudnivå! Jag tror inte jag vill vara med om det…
Ping!!!
Klicka här om ni gillar vad ni läser, så blir jag glad!
Min bok är nu utgiven och finns på amazon!
Köp den här!-->
Prishylla
Tack Annette!
Tack Bitte!
Tack Baronessan! Ännu en pippi! (Ros?)
Tack Baronessan!
Tack snälla Lairama!
