Nattarbetande geni
Yessss! Nu har jag, mästerdetektiven, löst problemet med bilderna på den där andra sidan jag talade om! 
Klockan är sisådär tre på morgonen och jag dansar segerdans här…
När man väl kom på vad som skulle göras, var det skitenkelt. Kan meddela att jag gick in under Inställningar/Övrigt. Där ska man normalt inte behöva göra något alls. Men min kära medarbetare hade skrivit in en adress där som ställde till det, så jag tog helt sonika bort den!
Så nu behöver ni inte bry era hjärnor längre, kära vänner – och icke heller rädas för att skaffa wordpress-tema. För det var inte deras fel.
Någon?
Håller på att pilla lite med en annan nyupplagd wordpress-sida, men har råkat ut för något besynnerligt. Åtminstone i min värld…
1) Jag går till Upload/Insert – eller på svenska Lägg till en bild.
2) Väljer vilken jpg bild som helst från datorn o laddar upp. Inga problem. Själva uppladdandet verkar gå felfritt.
3) MEN det som laddats upp är bara NAMNET på bildfilen!! Ingen bild visas! Vare sig i mediabiblioteket eller i inlägget!! Där står bara ett jävla namn typ ”bild.jpg” och i inlägget visas den som en klickbar länk. Om man klickar på den så öppnas en ruta som sedan håller på att sööööka i evigheter, utan att nå fram till nåt resultat!!
Har aldrig haft såna problem med denna bloggen och fattar just nu NOLL!
Det kommer inte upp någonting om att nåt skulle vara fel. Är det nån grundinställning man ska göra nånstans där man väljer typ ”visa gärna hur mina uppladdade bilder ser ut”???
Gammal – och…? Vadå?
När jag blir äldre, så ska jag också bli en dancing queen!
Klart sevärt. Fascinerande tant!
Photoshop
Efter lite ritande i PS kan det bli så här. Min egen lampa fick stå modell, men de små kära djuren var nog nåt som fanns i mitt huvud… Hittade bilden i mitt arkiv och har bättrat på den lite sen sist…
Falsk varudeklaration
Visst blir man lite besviken, när man sett fram emot en smaskig paj och tagit upp en nedfryst förpackning med etiketten ”rabarber -08″ på…. och det visar sig att den innehåller kantareller, när man står där med pajdegen redo! 
Kantareller är gott, visst, men inte med vaniljsås. Nu har jag i alla fall hittat en annan burk med frysta äpplen i istället. Och JA, jag har öppnat och kollat!
Färdig…
Nu är min senaste tavla äntligen klar! Den finns i mitt galleri om nån vill titta.
Händig?
Det gäller att inte ha tummen mitt i handen!
Tack…
… tack tack för alla gulliga kommentarer och tips till mitt förra inlägg. Jag ska försöka ta mig ur Deppträsk snart – men det är lite halkigt på kanterna.
Jag hamnar alltid där efter jag pratat med AF. Blir liksom handlingsförlamad av skräck. (Annat ord för ångest?) Man ska ju meddela sig till dem en gång i månaden och det brukar ta några dagar att hämta sig, så det är väl ungefär som att ha svårartad mens… Man blir däckad några dagar innan man lyckas bli lite stark igen. Sedan är man okej tre veckor innan det är dags för nästa djupdykning.
Men det är nog ingen idé att fråga dem hur DE har tänkt sig det hela. Svaret skulle väl bli att
a) jag ska sälja mitt hus nu med en gång, så jag lätt kan flytta när/om jag får ett arbete i Långtbortistan. (Och får jag inte det så… ja då är läget samma men jag har inget hus längre… Eller om jag får jobb HÄR… lång näsa…)
b) att det inte är deras problem, de följer bara reglerna. Jag kan göra som jag vill, men jag kan inte räkna med a-kassa då…
I förrgår när jag var ute och red så var det 5 cm snö som täckte isen. Men det gjorde det inte mindre halkigt för det minsann. Det var bara det att man inte kunde se var isfläckarna var nånstans. Så vi välte helt enkelt! Fyra tjocka Nordsvenska hästben åkte tvärt åt sidan bara – svisch!! – och så låg han där, och jag med. Det tog cirka en sekund och det var inte mycket man hann tänka där inte. Det tog en sekund till innan han kom på fötter och jag bestämde mig för att leda honom tillbaka (vi var inte så långt från stallet) och försöka rida vägen åt andra hållet istället och det var knappt så jag själv kunde hålla mig på benen. VÄLDIGT halt var det…
Till slut blev det bara 20 minuters skrittande i en hård paddock.
Idag hade det mesta regnat bort och det var riktigt behagligt att rida, jämförelsevis, och vi kunde t om ta en liten galopp på en sträcka.
Nu har jag ätit middag framför TV:n och konståkningen. Eller försökt äta vill säga, för det är svårt när man har så vackra saker i rutan att titta på. Jag blir nämligen väldigt rörd av sådant, strupen tjocknar och hakan darrar och det blir svårt att svälja maten då…
Jag följer inte ett dugg med i tävlingarna, men tittar väldigt gärna bara för att det är så vansinnigt vackert. Snyft… Snacka om lättrörd, men sån är jag!
Uppdatering
Jodå, jag var på intervjun igår, och den gick väl bra. Men mer vet jag inte ännu – de hade ju intervjuat flera stycken och skulle höra av sig efter att ha diskuterat det hela…
Det gäller alltså ett arbete som personlig assistent till en kvinna, men det är inte på heltid, så om jag får det, kan jag bara hålla på sisådär ett halvår, ta och ge, för att få a-kassa upp till.
Men inte mig emot, om de vill ha mig. Några hundralappar extra i månaden blir det väl, även om 8 mils resor om dagen för att arbeta tre timmar äter upp en del…
Men jag kan ju fortfarande få höra från det andra jobbet! Plus några fler som jag sökt.
Ringde arbetsförmedlingen idag. Man är ju tvungen att redovisa sina resultat månad för månad.
De tyckte jag skulle söka lite FLER jobb. Jag sa: det är inte så lätt, jag hittar inte precis så många utan att de har specialkrav om olika utbildningar som jag inte har.
De påminde mig i alla fall om att jag måste söka i hela landet – inte bara här runtomkring.
Dags för lite ångest igen? Hjärtklappning och sömnproblem?
Bortsett från den lilla obetydliga detaljen om att jag inte känner mig klara av en tvångsflytt mentalt med allt vad det innebär, så begriper jag faktiskt inte – jag gör faktiskt inte det! – hur det skulle gå till? Rent teoretiskt?
Jag menar, låt oss säga att jag skulle söka ett jobb nånstans och de skulle vara intresserade av mig, skulle jag då säga att jag först måste sätta ut mitt hus till försäljning, så jag vet inte när jag kan börja?
Hur i all världens namn skulle en arbetsgivare i t ex Bollnäs eller Bulltofta reagera på något sådant???
Jag begriper det helt enkelt inte!
Eller ska jag söka lägenhet i den aktuella orten först, förpassa mina katter till himlen (eftersom det inte går att göra om dessa gamla katter till innekatter) och sedan ha dubbla boendekostnader? Och vem skulle sköta om huset o klippa gräset och sånt under tiden då?
Det är kanske lite annorlunda om det handlat om ett arbete som krävde specialutbildning som jag hade och de verkligen ville ha just MIG. Då kanske de skulle kunna vänta och ta nån annan under tiden. Jag vet inte.
Att sälja gamla hus på landsbygden idag är heller inte det lättaste. Det finns liksom inte så många spekulanter på det, om det inte gäller sommarhus eller gårdar eller med en massa mark till.
Det går runt i huvudet. Och som jag sagt tidigare: Hela mitt liv är här. Mitt hem, mina katter, hästen. Samt de kontakter jag gjort under åren med folk. Hela min sociala trygghet.
Sälj mitt hus och sätt mig i en lägenhet nånstans utan djuren, utan ridning, utan någon jag känner – och det finns inte längre någon mening med livet.
Det blir ju ett helt annat läge om man flyttar nånstans för att man själv vill det. Då väljer man en plats som passar ens intressen och behov. Ser till att ordna det för sig. Det var precis det jag gjorde när jag flyttade hit.
Men vem bryr sig? Inte arbetsförmedlingen.
REM
Jag hade en gång en dröm…
För cirka tio år sedan hade jag en återkommande dröm. Nu talar jag sömndröm – inte något slags vaket önskedrömmande. Minst en gång i veckan kom den, ibland oftare. Den handlade om gamla glömda rum med gamla glömda möbler i, även om själva utseendet kunde variera en aning.
Början: Jag går omkring i mitt hus. Det ser inte ut som mitt riktiga ”vaken-hus” men jag vet att det är mitt hus. Plötsligt kommer jag liksom att tänka på mina rum, mina andra outnyttjade rum, som jag alldeles glömt bort. I de allra flesta fall ligger dessa rum på vinden – en sliten gråblå vindsdörr från köket ledde dit – men ibland kan rummen istället ligga på rad innanför en annan dörr i köket, en vit, med en stor nyckel i.
Jag får ett starkt behov av att besöka mina gamla rum och känner skuld över att det var så länge sedan. Så går jag dit. Jag översköljs av en nästan andäktig känsla, där jag går mellan mina ibland upp till fyra gömda, glömda rum. En känsla av starkt vemod, blandat med kärlek, när jag ser på alla de fina gamla möblerna som står där. Ibland prydligt möblerade i rummen, men överkast och dukar och prydnadssaker. Ibland mera provisoriskt uppställda.
Jag dröjer mig kvar, vill inte gå därifrån men vet att jag snart måste. Vill ta med mig alltihopa ut till min verklighet men vet att det inte går. Känner ångest över att jag inte utnyttjar alla mina fina saker och så mycket utrymme och lovar mig själv att komma hit oftare.
Samtidigt med vemodet och tårarna finns där en stor lycka. Någonstans där brukade jag vakna.
Jag längtade till denna bitterljuva dröm. Brukade ligga på kvällen innan jag somnade och tänka ”hoppas jag kan drömma drömmen inatt igen”. Ibland gick det, ibland inte.
Ibland kom det varianter av drömmen – fast det handlade i grund och botten om samma sak: Jag kommer på att jag har ett annat HUS, och åker för att besöka det. Eller lägenhet, som jag helt glömt bort. Måste dit. Eller en gammal bil som står bortglömd i ett garage nånstans, som jag glömt bort att jag skulle ha som reserv. Måste ut och köra den lite. Samma tema.
Jag försökte komma på vad drömmen ville säga mig, men det gick inte. Har läst nånstans att allt man drömmer handlar om en själv, oavsett om det är hus, ormar, mord eller kärlek. Om man har en återkommande dröm brukar det bero på att man har något man måste bearbeta. Ta tag i något i sitt inre. Men jag kunde inte komma på vad det skulle vara. Kanske mitt undermedvetna inte ens försöka, för jag hade också hört att drömmarna skulle fortsätta tills man fattat; tills man tagit tag i vad det nu var. Först då skulle de sluta. Men jag ville ju inte att de skulle sluta.
Det var som när man är olyckligt kär när man är tonåring. Det gör ont ont ont, men ändå vältrar man sig i eländet, lyssnar på plågsam musik, skriver små dikter osv. För någonstans längst inne finns fortfarande hoppet kvar….
Så åkte jag till Australien och var hemifrån 6 – 7 veckor och drömde inte drömmen en enda natt! Jag saknade den. Försökte drömma den, men det gick inte.
Så kom jag hem och det gick ett par veckor, sedan kom drömmen igen. Jag var lycklig. Tre gånger till fick jag gå in i mina rum. Sedan var det ett uppehåll på ett par tre veckor.
Så en natt: Jag går omkring i mitt hus. Plötsligt kommer jag att tänka på mina rum och går till den gråblå vindsdörren i köket… Öppnar den och går upp… men istället för att komma upp till mina rum, så är det hela avstängt högst upp, av en sådan där nätdörr som brukar finnas i källar-/vindsutrymmen i hyreshus. Eller hönshus. För det sitter fullt med fjädrar i nätet och dunet yr omkring i luften. Den är inte bara stängd, den är också låst med ett stort hänglås.
Jag får fullständig panik och rusar ner och ut till en byggnad lite längre bort som jag vet är panncentral. Jag rusar in och där sitter ett gäng gubbar och har kafferast. Jag skriker:
Vad har ni gjort med mina möbler? Ni kan inte göra så här! Det är mitt!!
De ser slött på mig och en av dom säger:
Möblerna har vi magasinerat därinne – han gör ett kast med huvudet – och rummen har vi tagit över. Du använde dom ändå inte!
Och där låg dom, slängda huller om buller på varandra… mina fina gamla möbler.
Där vaknade jag, svettig och med hjärtklappning. Sedan dess har drömmen inte kommit tillbaka en enda gång. Och jag har fortfarande inte kommit på vad den ville säga mig. Något fattas mig.
Jag hade en gång en dröm. Vart tog den vägen nu? Vart tog den vägen nu?
Ping!!!
Klicka här om ni gillar vad ni läser, så blir jag glad!
Min bok är nu utgiven och finns på amazon!
Köp den här!-->
Svenska
English 
Deutsch Prishylla
Tack Annette!
Tack Bitte!
Tack Baronessan! Ännu en pippi! (Ros?)
Tack Baronessan!
Tack snälla Lairama!
