Suck…
Åttitalet när det var som bäst (1989). Jag tror aldrig att jag blir äldre än jag var då för jag blir lika till mig i trasorna varje gång jag hör/ser dessa grabbar…
Voodoo
Enligt Aftonbladet så ökar antalet västerlänningar som uppsöker en voodoo-präster markant. De vill helt enkelt lära sig hur man gör, för att kunna skicka sjukdomar och annat elände till personer de inte gillar, som tidigare ex och otrevliga arbetskamrater. Jacob Limikpo, Voodoo-präst i Togo, berättar att han får många besök från turister som vill lära sig besvärjelsernas ABC.
Kanske vore det här tjusiga knivstället något att införskaffa? Man kanske kan skriva namnet på sitt hatobjekt undertill eller nåt? Ja jaaag vet inte!!
Vem är jag?
Kopierade av den långa listan med frågor från Kvastskatan och har nu ägnat tid åt att själv försöka svara på alla frågor. Kan ju vara ett bra sätt att lära känna sig själv också… Håll tillgodo!
- Tre saker om dig själv du är stolt över:
- Som vän är du?
- Är du bra på?
- Är du avundsjuk?
- Öl och pilkastning eller discomusik och dans?
- Tränar du? I så fall vad och hur ofta?
- Det första du gör på morgonen?
- Hemlig “förälskelse” – typ skådis eller annat “oskyldigt”?
- Pratar du med dig själv?
- Mest märkbara tantvarning?
- Vad skulle du vilja göra mer på din fria tid?
- Något nytt projekt på G inom snar framtid?
- Nåt du SKULLE VILJA göra, men aldrig får tillfälle, tid eller råd med?
- Det bästa med att ha barn:
- Är du pinsam ibland? När?
- Person som du avskydde i skolan?
- Hångel på första dejten?
- Din bästa killkompis?
- Vad gör du på helgerna?
- Livsdröm?
Min livsvilja – som inte tillåter att jag helt och hållet brakar ihop när saker kring mig gör det. (Dvs jag brakar ihop initialt, men inser sedan att den enda som kan ta mig ur det svarta hålet är jag själv.)
Att jag lyssnar till magkänslan och mitt hjärta när jag bestämmer mig för saker.
Att jag aldrig medvetet vill göra någon illa.
Pålitlig. Hjälpsam. Öppen, pratsam och lyssnande.
Egenskaper eller färdigheter?? Att lära mig själv – om jag bara ges tid. Att roa mig själv. Är tyvärr(?) också bra på att undvika konflikter.
Nej. Eller… jag blir snarare arg på vad jag kallar orättvisor. Så arg att det inte är hälsosamt för mig. Men det gäller ju inte bara orättvisor mot mig själv, utan i ett mer allmänt perspektiv.
Hmmm. Öl är gott. Men jag skulle hellre spela pool. Har egentligen aldrig prövat pilkastning, men det kanske är kul? Discomusik är inte min favvo, men jag hoppar gärna runt till Summer of 69 och annan liknande musik. Kanske inte är direkt dans då… Men en och annan tryckare med någon som får det att pirra i kroppen vore inte fel. Men helst inte till dansbandsmusik. Har jag svarat på frågan?
Tränar och tränar? Jag kuskar runt på hästen i skogarna och mockar boxar och annars går jag själv i kuperad terräng. Knäna tillåter inte så mycket spring och studs. Har en träningscykel som jag har släpat upp i övervåningen och gömt i rummet längst in. Det var träning i sig – att släpa upp den dit. Simmar gör jag väldigt gärna och det hade blivit oftare om det inte vore så dyrt att ta sig 8 mil tur o retur till simhallen.
Om klockan ringer: Trycker på snooze. Två eller tre gånger. Sedan blir det hasning ner till badrummet och därefter flingor med mjölk. Om jag är ledig, så brukar jag ligga kvar i sängen ett bra tag efter jag har vaknat, för att testa om det inte går att sova lite till. Jag är ALDRIG pigg just när jag vaknat, oavsett hur länge jag sovit. Måste gå upp, klä på mig och äta frukost och dricka kaffe först. Men jag är inte farlig att prata med.
Ja flera. Men de är som sagt hemliga. 
Om man nu kan kalla dem förälskelser.
Jadå. Hela tiden. Ja vadå? Jag bor ju själv. Fast ibland pratar jag med katterna också. Och alltid med hästen, när jag är ute och rider. Det är så trevligt att se hans öron intresserat vicka fram och tillbaka till ljudet av mitt mumlande från ryggen.
Oj! Nu måste man ju försöka se på sig själv utifrån. Helst ur yngre personers perspektiv. Men jag antar att det är just det att jag har fått en tendens till att bunta ihop ”de där unga människorna” till en grupp, som jag inte riktigt kan relatera till längre. Och jag skäms om det är för ostädat hemma om jag får oväntat besök. Fast det mest deprimerande är väl då den försvunna midjan, den sackande haklinjen och de allt mer skrynkliga ögonlocken som gör det så förbannat svårt att sminka sig! Jag verkligen HATAR det!
Bli mer organiserad, så jag fick målat lite mer i olja, skrivit mer, gjort mer bilder i Photoshop, ridit mer, och umgåtts mer med folk! Egentligen vill jag inte göra så mycket ANNAT än det jag gör, bara MER av det…
Nej tyvärr. Eller ja… Jag vill ju hitta ett jobb!!! Det är ju en stor tröskel som liksom hindrar mig från att ha några som helst andra projekt på gång.
Resa resa resa resa… Inte såna där veckoturer till Kreta o dylikt, utan längre tids vistelser i hela Nya Zealand, Australien, kors och tvärs i USA, Canada, samt att spontant kunna åka och hälsa på vänner i England och Österrike lite då och då.
Att man alltid, alltid har någon att älska och bry sig om!
Hade jag haft sonen boendes hemma fortfarande, så hade det nog varit vid många tillfällen. Jag minns när han var 11 och jag hämtade honom efter skolan för att åka till stan och handla och jag hade satt en svart basker på huvudet. Han glodde misstroget på mig och sa sedan helt lugnt att om jag hade den där grejen på huvudet så tänkte inte han gå nånstans nära mig…
Men numera..? Nej jag tror jag är för blyg och osäker för det. Även om det kanske kan inträffa någon gång högst ofrivilligt. Däremot kan jag bli pinsam för mig själv här hemma. När jag gör något urkorkat, där jag absolut borde vetat bättre. Då skäms jag jättemycket.
Avsky är ett starkt ord. Tror inte det. Tyskafröken stod inte högt i kurs och jag antar att jag när jag var 14 år skulle ha sagt: JAG HATAR HENNE! Men med perspektiv på det hela, nej inte någon som jag avskydde.
Utan någon som helst alkoholförtäring innan? Förmodligen inte. Men den spriten den spriten, den kan lossa på det mesta… Men herregud, jag minns ju knappt hur man gör nu längre!!
Måste ju säga att jag inte har någon, här i min vanliga verklighet. Men jag har en vän i Österrike, som jag har en riktigt bra kompisrelation till – vi träffades för ett par år sedan i England på ett konvent. Så trots att våran kontakt enbart består av email och små julgåvor, så måste det nog bli han. (Alex! Kannst Du etwas hier verstehen??)
Just nu, i min arbetslöshet: Samma som alla andra dagar (se punkt 11) Bortsett från arbetssökande; en kompott av ridning, hem och trädgård, läsa, måla, skriva, diverse annat vid datorn, lyssna på musik, skogen, fotografering, se på film, mm.
Bli ekonomiskt oberoende, så jag kan ägna mig ännu mer åt det jag gör nu, samt resa (punkt 13) och skaffa en egen häst.
Sedan vore det ju fantastiskt om man kunde hitta den där stora kärleken. Den där trygga livslånga varianten, istället för de där smärtsamma vansinniga PASSIONERNA som mera varit det jag ägnat mig åt.
Stampen
Vi hade sett fram emot en kväll på Stampen i Gamla Stan. Live-musik och trevligt skulle det bli. Jag känner inte till Stockholm – har varit där en helg 1974 och fyra dagar med en tolvåring 1992. Så jag gick helt efter vad som stod på en webbsida. Där visades foton av jazzmusiker som satt i en pub och spelade live. Om man ville kunde man också dansa på nedervåningen. Stod det.
Att hitta dit var inte svårt. St Nygatan 5. Skylt utanför. Men sedan? Vi klev innanför dörren där det satt en kille som ville ha 100 kronor i inträde. Det fick han, och sedan följde vi bara gången, så att säga. Den ledde ned för en trappa och där var en bardisk och en liten scen. Musik spelades från en CD och film från en konsert någonstans flimrade på väggen. När vi suttit där och smuttat på vårat vin ett tag och väntat på att musikerna skulle anlända, så blev vi lite misstänksamma. Det var inte bara det att lokalen inte såg ut som på fotot – det verkade också som att alla som kom, gjorde det för att dansa. Vi hade inte tänkt oss att dansa. Dessutom så blev det aldrig något av den där live musiken som vi satt och väntade på. Bara inspelade kubanska rytmer och ett par killar på scenen som skötte en ljudanläggning där.
Vi blev inte imponerade, så vi beslöt oss för att lämna stället. Sagt och gjort. På vägen ut, snappade Leigh åt sig ett par broschyrer och en stund senare, när vi satt på ett annat ställe och slaskade i oss Irish Coffee, så började hon bläddra i de där broschyrerna. En av dem var om Stampen. Där stod bl a att det just den kvällen var live musik av namngivna artister, dessutom stod det att det var gratis inträde alla vardagar!
Ja det är ju helt uppenbart att vi hade missat något. Men vi kunde bara se en ingång och det fanns inga andra dörrar där inne att välja på heller; vi kom liksom bara ner i den där källaren. Vi hörde heller ingen jazz eller bluesmusik strömma ut från nåt hemligt ställe i väggen. Och adressen var rätt, och det stod Stampen på skylten…
Vi beslutade oss för att vi helt enkelt befann oss i fel tidszon eller nåt. För att det var något hokus pokus med det hela var ju helt uppenbart. Särskilt när vi nästa kväll skulle på återbesök till den där baren där vi druckit våra Irish Coffee, och detta ställe då hade flyttat på sig, till ett helt annat kvarter…
Själv tror jag att det var den trevliga tunneln vi måste passera genom till och från ”hotellet”, som mixtrade med verklighetsuppfattningen.
Nedanstående bild får illustrera sevärdheterna jag ägnade mig åt sittandes, när fötterna inte ville längre. Men det var vackert i Stockholm och vi hade i alla fall tur med vädret!
Kullerstensfötter
Att leka turist i Stockholm med fel skor är inget man ska utsätta sig för. Framförallt ska man inte först gå runt på Djurgården flera timmar och sedan gå hela vägen tillbaka till Slussen.
Dag ett gjorde det enbart ont, men vad är lite smärta? Det man inte dör av blir man starkare av. (Fast det stämmer inte, kan jag meddela.)
Dag två fick jag knappt på mig skorna. Tårna var blåsvarta och ovansidan svullen. Tog då ett par andra skor – mjukare, men med högre klack. Vacklade sedan runt i Gamla Stan hela dagen. Trampdynorna fick ta hela smällen. Upptäckt: Det fanns FLER ställen på fötterna att få ont på.
Dag tre stapplade jag fram som en 97-åring och hade även fått ont i knäna. Så fort jag såg något man kunde sitta på, sjönk jag ner där. Leigh ville titta i affärer och jag satt på en pall nånstans där hon hämtade mig när det var dags för nästa affär. Osv. Men det är så det går när man TROR att skorna man åker i är sköna att gå med! Tro ska man göra i kyrkan, om man nu går dit. Det är bättre att veta.
Men annars var allt bra och nu har jag legat raklång hemma hos mamma ett dygn, med fötterna på en kudde och läst ett MYCKET hett och passionerat kärleksdrama mellan ung flicka och vampyr!! Jojo. Idag kan jag gå nästan normalt och jag har återvänt till verkligheten och en jättelånghårig gräsmatta. Även i bloggvärlden har folk varit flitiga den senaste veckan vill jag lova, så det är mycket att läsa…
Kroppsdelar
Veckans fototriss… Måste försöka hinna med att få in ett inlägg här. Jag valde att koncentrera mig på händer. Jag gillar händer. Så här är mina bilder, kort och gott.
Den första är min egen. Sedan kommer sonens, som hackar purjolök och till sist är det mamma som nyper sig i örat…
Rapport från ledighetskommittén
Det var längesen en vecka har varit så fylld med olika saker som denna! Dessutom – inte en enda dag med regn! Fantastiskt! Det har varit långa skogspromenader, picknick, ridning, en tur till havet, besök hos lokala hantverkare, shopping, vin och god mat, mm. Imorgon åker vi till Göteborg och planerar en tur med Paddan – en sån där typisk turistgrej man inte gör annars. Så bara det kan ju vara kul som omväxling. Så blir det väl lite allmänt turistande i själva stan, kanske Slottskogen och en biltur ut till havet. Sover över hos min mamma som gärna vill bjuda på middag när man har så långväga främmande och på onsdag morgon tar vi tåget till Stockholm, där även jag får vara turist ett par dagar! Ska gå på Vasa-museet och på Stampen, (en jazzklubb) och naturligtvis gå runt i Gamla Stan. Kul kul kul! Hoppas vädret är fotovänligt även där.
Återkommer här någon gång vecka 40. See ya!
Förlorade år
Jag har i stort sett alltid skrivit dagbok. Eller i alla fall från tolv-trettonårsåldern. Det har väl inte alltid varit varje dag, men när det råkat gå ett tag emellan noteringarna har jag alltid försökt summera allt som hänt tiden emellan.
Jag minns inte när jag började skriva dagbok på datorn, men jag skaffade inte dator förrän 1999, då jag övertog sonens gamla burk när han flyttade hemifrån och skaffade ny – så före dess kan det inte ha varit i alla fall.
Häromdagen kom jag att tänka på en episod som bara kom ihåg till hälften, och behovet av att ha full koll gjorde sig påmint. Således började jag leta bland alla dagboksanteckningar. I första hand på datorn. Hittade inte något. Kunde händelsen ha hänt före 1999? Icke troligt. Men de äldsta dagboksanteckningar jag har på burken är från 2002.
Nu började letandet bli av mera desperat karaktär. Leta-funktionen, med sökord, kallades in. Gamla backups på CDROM genomsöktes. Det rotades i lådor, bokhyllor, garderober, gamla kartonger – överallt – efter manuellt skrivna dagböcker. Inga sådana efter 1996 hittades!
Jag har nu vänt upp och ner på hela huset utan framgång. Har hittat både det ena och andra, men inga dagboksanteckningar vare sig på papper eller dator från den tiden.
Resultat: JAG HAR BLIVIT BESTULEN PÅ NÄSTAN SEX ÅR AV MITT LIV!!!!!!
Fatta det! Hur ska jag kunna leva med denna ovisshet om vad jag gjorde dessa år i mitt liv? Bara diffusa minnen om en Australien-resa, sonens flytt hemifrån, och vad mer??? Jag kommer att vandra genom livet som en ljusskygg orolig människa, för tänk om jag gjort något jag borde skämmas över och glömt det!!!
================================================================
För övrigt kan jag meddela att vi har det AWESOME! Idag har vi varit i skogen och fotograferat flugsvampar och imorgon ska jag ta med henne ut i skogen på häst! Och nej, jag frågade inte ”How high are you” – det räcker med att säga Hiiii(gh)! när man möts…. 
Nu ska hon få skicka ett par email och sedan blir det vin och mat. Och vin. Och kanske ett glas vin till….
Giltig frånvaro stundar
Nu blir det glest med bloggandet här ett tag. För imorgon kommer Leigh från Australien hit. Ska hämta henne på flygplatsen och sedan blir det 2 veckor med prat, drinkar, skogspromenader, ridturer, rundturer med bil, Göteborgsbesök, Stockholmsbesök mm. Ska försöka titta in här emellanåt, men jag kan ju inte sitta här och vara tråkig när jag har så fint främmande!!! Det ska bli skitkul och jag har gått i skogen i två timmar idag och snackat engelska med svamparna, så jag ska ha ångan inne… Nu blir det stekta kantareller med pannbiff och egen potatis. Kanske blir det lite mord i TV ikväll också…
But I’ll be back!!!
Så här kan det bli om gammelkattan Katzy hjälper till att rita! 
Att vara eller inte vara…
Det är nyårsafton för några år sedan. Jag och min väninna L är bjudna på ”bögfest” genom en annan väninna till L, som är arbetskamrat med en av värdarna. Det är absolut inget ont menat med mitt uttryck, utan det är alltså precis vad det är. Förutom värdens syster, är vi de enda tjejerna som är bjudna. Förmodligen blev vi det för att den här arbetskamraten tyckte synd om oss som inte hade någon fest att gå till när det var nyårsafton och allting.
Det hela är mycket tjusigt arrangerat och påkostat i en vacker gammal våning i centrala Göteborg. Bara maträtterna och uppläggningarna är fantastiska i sig, eftersom den ena hälften av värdparet är kock. Festen som sådan blir mycket lyckad och alla är väldigt trevliga.
Men det jag tänker berätta om, handlar i första hand om min privata upplevelse av att råka bli så nära kändis jag kan komma för en kväll!
Redan i inledningsfasen, när alla håller på att bekanta sig med varandra, så är där en kille – B – som efter att ha studerat mig en stund, frågar vad jag heter. Han sneglar lite i smyg en stund till, innan han undrar om jag vet vem jag är lik?
Jag har fått den frågan många gånger förut och suckar inombords för jag vet svaret: Ulla Skoog. Själv vet jag inte alls hur det kommer sig att många människor tydligen är av den uppfattningen, men nu är det så. Tilläggas bör att jag är blond på den här tiden. Så skämtas det om det en stund, men det är egentligen inga fler inblandade i samtalet än han, jag och L. Sedan blir det dags för mat, men jag märker hur han sneglar på mig flera gånger.
Efter maten och desserten och mera drinkar, så börjar dansen och även vi tjejer blir uppbjudna. Snart har även det obligatoriska köksgänget hunnit bildas, och B kommer fram till mig och teaterviskar: ”Kom med mig och bara håll med om allt jag säger. Det här blir kul!”
Han drar iväg med mig ut i köket och säger högt: ”Vet ni vem det här är?” Ulla Skoogs syster, Laila Skoog!” B ser stolt ut och håller mig under armen. Jag vill bara sjunka genom golvet och måste se fruktansvärt generad ut, men B fortsätter glatt: ”Ja hon ville egentligen inte att jag skulle säga något, men det gör inget va?” Han puffar mig i sidan och ler stort.
DÅ händer det ofattbara. Först kommer värdens syster fram och säger att hon såg likheten med en gång, men vågade inte säga nåt. Sedan kommer ett par till fram och vill prata. Det blir frågor om Ulla, vad hon håller på med just nu och det var ett tag sedan någon såg henne i stan osv. Jag svamlar fritt ur min förvirrade hjärna och lyckas tydligen låta trovärdig. De säger att de förstår att jag måste tycka att det är jobbigt att bli igenkänd sådär och hur är det egentligen att inte kunna vara privat när man vill? De agerar förtrogna och deltagande.
Jag är helt förstummad. Jag förmodas vara en okänd syster till någon som är känd och behandlas genom detta som om det var JAG som var kändisen. Otroligt! Ofattbart!
Sällskapets Drama Queen träder in i köket och meddelar dramatiskt att det är en till fest i lägenheten ovanpå och de verkar ha SÅÅÅ tråkigt, så nu har han varit uppe och försökt liva upp dem lite. Men en maska på hans strumpa hade gått och äääär det möjligen någon som har lite nagellack?? Sedan faller han plötsligt i gråt och ursäktar sig genast, men just de här silvriga strumporna har han fått av sitt ex och nu saknar han honom plötsligt så mycket. ”Jag klaaaarar inte det här längre! Hur gööör jag för att komma över honom???” Han fläktar sig i ansiktet och får låna en spegel för att kolla om sminket har runnit.
B tar mig i handen och viskar: ”Kom, vi går och kollar in den där andra festen!” Vid det här laget tänker jag att vad som helst tydligen är helt okej, så vi knallar upp och går helt sonika in. Där är faktiskt ganska dött. Några sitter i en soffa och ett par står i köket. Vi sällar oss till dem i köket och B förkunnar genast att han har med sig Ulla Skoogs syster, och att jag förmodligen blir arg på honom nu för att han säger det, för jag vill vara anonym. Men på vår fest därnere får jag inte vara ifred…Jag himlar med ögonen och låtsas se lite trött ut. De otroliga reaktionerna fortsätter även här. De säger att de såg likheten med en gång och de är väldigt förstående och fjäskande och alla vill stå nära. En av dem går nästan omedelbart och meddelar dem inne i soffan, som snart ansluter sig. Vi serveras drinkar och alla vill prata och när sedan någon kommer med en kamera och folk turas om med att posera för ett foto tillsammans med MIG, så tror jag inte det är sant!!
Jag nyper B hårt i armen och väser att jag vill GÅ. NU! Och sedan springer vi nerför trappan, fnittrande som två barnungar.
Inte någon gång under kvällen avslöjades sanningen och jag undrar än idag om det var någon som senare kom på att Ulla Skoog inte har någon syster som heter Laila Skoog? Eller inte? Finns jag på bild i någons fotoalbum, där de tror att de poserar tillsammans med systern till en kändis? Så besvikna de måste bli om någon av dem skulle läsa det här och förstår att de blivit lurade.
Men framför allt har jag fått uppleva kändisskapets för-och nackdelar! Men det som jag är mest chockad och förvånad över, är att folk blir så kändiskåta av att tro att någons syster är där. Hur de skulle betett sig om de hade trott att jag var Ulla Skoog själv, kan man ju bara spekulera i!
Kvällen avslutas med att det delas ut papperstutor och roliga hattar till samtliga och på tolvslaget blåser vi alla i tutorna – såna där som vecklar ut sig som en orm – och önskar varandra Gott Nytt År och serpentiner och ballonger virvlar i rummet. Plötsligt ser jag oss allihop liksom utifrån och det känns både komiskt och väldigt tragiskt på samma gång och när vi kommer ut på gatan har det börjat snöa…
Ping!!!
Klicka här om ni gillar vad ni läser, så blir jag glad!
Min bok är nu utgiven och finns på amazon!
Köp den här!-->
Svenska
English 
Deutsch Prishylla
Tack Annette!
Tack Bitte!
Tack Baronessan! Ännu en pippi! (Ros?)
Tack Baronessan!
Tack snälla Lairama!
