Surround and around
Nu är det dags igen! Dags för den årliga permissionen från RHPF (Rikshospitalet för psykotiska flugor). Vet inte varför flugorna envisas med att släppa ut dessa sinnessjuka släktingar varje sensommar, för vissa av dem rymmer och kan helt enkelt inte fångas in igen utan fortsätter vintern igenom.
Vad jag pratar om? Jo, de där flugorna som är något, nåååågot större och som helt sinnessjukt flyger i idiotfart fram och tillbaks och hit och dit, timme efter timme, vansinnigt surrande. De sätter sig ALDRIG ner för att vila och är således omöjliga att träffa med flugsmäcken. Och OM de gör ett undantag någon gång, så är det bara för att retas. Det är när man blivit yr i skallen av att försöka följa dem med blicken och tappat kollen på var de är, som det plötsligt blir knäpp tyst. Hysteriskt börjar man skanna av omgivningen för att hitta idioten och DÅ börjar det hela om igen, från något helt annat ställe.
Test av SURRoundeffekten på din ljudanläggning: ”Mitt surr kommer nu att höras från en annan plats i rummet…”
Ledig onsdag
Ensam vid sjön. Det är alldeles stilla och himmel och granskog speglar sig i den blanka vattenytan. Över sjöbotten ilar småabborrar fram i stim och de skockas nyfiket för att betrakta benen som plötsligt invaderar deras värld. De påminner om spermier, tagna ur ett större sammanhang.
Jag simmar ljudlöst fram genom det ljumma vattnet som sluter mjukt om min kropp. Lite längre ut vänder jag mig på rygg och ligger orörlig en stund och blundar. Tystnaden är total. Detta är den enda religion jag behöver.
Jag tänker på programmet om den unga kvinnan som blev nunna i någon sträng orden, för att aldrig mer vistas någon annanstans än i klostret och dess trädgård.
Aldrig.
Men är då inte djuren och naturen grunden för själva livet som sådant på vår jord? Skulle vi människor kommit hit enbart för att be och vänta på ett himmelrike någon annanstans?
Jag kan faktiskt mer förstå eremiten som drar sig undan människorna i en enkel koja i skogen, än nunnan som stänger in sig i ett kloster med andra nunnor.
På berget ligger jag sedan och soltorkar. När jag kisar genom fuktiga ögonfransar bryts ljuset i en vattendroppe och det ser ut som i ett mikroskop: en ljus skiva med ett gytter av små mörka figurer som hela tiden rör sig och byter skepnad. Längst upp till vänster ser det precis ut som en stiliserad trollslända, skapad med Photoshops filtereffekt ”spåra konturer”. En blinkning – och allt är borta.
En sådan underbar dag! Jag måste upprepa det gång på gång för mig själv.
Stå grå, så grå
Jag sitter på verandan och läser. Det är olidligt varmt men där i hörnet kastar ännu doftschersminen sin skugga över mig och boken och den överdådiga blomprakten sprider sin söta doft med den ljumma vinden.
Jag läser om sanningar och lögner, vad som är vad i livet, kärlek och rädsla och ensamhet, och att nästan ingenting är svart eller vitt. Det mesta är ganska grått faktiskt.
Kanske är det därför som de mest banala val man ställs för i livet ändå kan vara så svåra? Man vill liksom att det ska vara svart eller vitt. Rätt eller fel. Men det är inte så enkelt.
Jag blundar och låter blomdoften få övertaget om mina sinnen en stund. Det är ju märkligt det där med dofter och ljud; hur de triggar igång en massa minnen.
Hallondoft tex, skickar direkt iväg mig till barndomen hos mormor och morfar, där hallonbuskarna prunkade utmed svinhusväggen.
Syrendoft får mig att mer diffust tänka på ljummet vårregn och stillhet i allmänhet.
Råmande kor får mig att känna doften av spenvarm mjölk och jag minns känslan av att råka kliva i en komocka och få hundra flugor att lyfta samtidigt som man känner hur ”skiten” tränger upp mellan tårna… 
Schersminen däremot är än så länge sin alldeles egen. Kanske kommer jag flera år fram i tiden att associera den med just den här dagen. En varm dag på verandan med en bok.
Schersminens blommor är vita, men skuggan av dem i min bok är grå. På sätt och vis är nästan den grå färgen vackrare. Grått är ju lite mera hemlighetsfullt och finns dessutom i olika nyanser. Precis som dessa olika sorters sanningar och lögner som det handlar om i boken. Vems sanning är den sannaste? Och kan man egentligen helt och fullt känna en människas inre?
Gråbergssång
Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-å-ng.
Gustaf Fröding
Långpromenad
Så var det dags igen – för en tänkt liten promenix en stund efter jobbet, men som blev en maraton-walk på 3½ timme… Det blir så ibland när jag är ute, helt utan orsak egentligen. Kollar lite ”vägar” bara…
Lite foton blev det under vägen, mest för att kunna leka med bilder lite. (Klicka gärna för att se dem större…)
Först ut är tranan. Inte helt skarp, för jag lyckas aldrig komma riktigt nära. Av nån konstig anledning gillar hon inte mig. Om hon ändå kunde befinna sig på samma sida vägen som förarsidan på bilen någon gång – för den är hon inte lika skeptisk till som mig.
Sedan var det ett stackars träd som var helt övertäckt med en massa sådana här kuddar som ser ut som tjock spindelväv, men som jag är säker på är nån form av barnkammare för någon sorts kryp.
Vackra blommor längs vägrenen
Och vackra blommor i skogen – fingerborgsblomma.
En bit av den långa Högvadsån
Näckrosblad. Där fanns näckrosor med, men inte en enda av dem kom i fokus! Skickligt va?
Vem är den här holken byggd för tro?
Det gamla dammbygget över Skärshultsån. På andra sidan syns en stig som ser så lockande ut, men utseendet på själva bron var inte lika lockande…
Jag kände inte riktigt för att gå över…
Visst ser det nästan ut som nån sort väv eller liknande? Men det är vatten som strömmar genom dammluckan som står på glänt (ser ut som öppna persienner)
Här kommer det ut på andra sidan
Vatten är kul…
Och en närbild av ovanstående…
Äntligen…
…har värmen kommit! Första doppet i sjön tog jag i torsdags och andra igår. Alldeles lagom temperatur, dvs först känns det iskallt på det överhettade skinnet och strax efteråt vill man ALDRIG gå upp!
Min tid som stalledräng är också över och det känns faktiskt lite vemodigt även om jag ju kommer att fortsätta åka dit och rida precis som vanligt.
Sista dagen firades med en härlig ridtur på mycket pigg islänning, tillsammans med min kära arbetsgivare på Crut. Sedan skulle det flyttas hästar/byta hage. Tanken var att alla utom Pompe skulle flyttas till en skogshage. Pompe skulle istället flyttas till hemmahagen eftersom han ska gå med på turridning snart.
P var dock inte införstådd med detta och skulle ABSOLUT med, så han sprang lös med, medan Nina ledde två hästar och jag islänningarna.
Uppe vid hagen lyckades han slita sig två gånger när vi skulle ha honom därifrån, så vi var lite svettiga när vi äntligen kom tillbaks.
Efter lite sadelvård så bjöds jag på lunch på PP:s – Nina ombytt till sommarklänning och jag i svettiga stallkläder…
Sedan blev det glass i hennes trädgård. Det var den bästa ”sistadagenpåjobbet-dag” jag haft någonstans!
Nu stundar hemtjänsten resten av sommaren och jag har faktiskt jobbat i helgen också, även om jag bara jobbade halvdag igår – och sålunda kunde tillbringa resten av årets varmaste dag sprattlandes i sjön!
Just nu väntar jag på att klockan ska gå, så att det ska bli aningen svalare innan jag tar mig en ridtur. Förra veckan red jag mellan 20 och 22.15 och det var fullkomligt underbart! Riktigt lika sent blir det nog inte idag dock.
Mödrar och döttrar
I söndags var jag ledig och var inte ute i stallet alls och naturligtvis passade stoet på att föla just den morgonen! Men jag hade ju kameran med mig igår och fick förevigat den lilla! Hon var lite ynklig vid födseln, med dålig sugreflex och ett bakben som viker sig lite hursomhelst. Men nu, ett och ett halvt dygn senare så diar hon själv i alla fall och förhoppningsvis rätar benet ut sig. Annars får det väl lindas…
Idag blev det en sådan där härlig sommardag igen, då man får brännblåsor under fötterna om man går barfota över verandagolvet de två metrarna fram till solstolen! Har varit ledig och bara slappat med en bok i solstolen på verandan. Katterna låg ju i skuggan men när jag bredde ut liggmadrassen och lade mig för att sola ryggen lite, så blev jag omedelbart flankerad av två pälshögar. Underligt. DE gillar inte att steka i solen och JAG behövde inte pälsvärme där jag låg. Men förmodligen är något inprogrammerat i deras hjärnor att när matte lägger sig, då ska de göra henne sällskap!
Annars har jag inte gjort någonting. Jo, jag sågade ner en björk också…
Vid tresnåret ringde jag mamma för att fråga vad hon gjorde. Hon hängde ut genom fönstren och målade, sa hon! Min snart 80-åriga moder. Undra på att jag alltid haft komplex för min oförmåga till att leva upp till hennes duktighet!
Apropå mödrar, så är det konstigt det där med gränsen för hur mycket umgänge man kan ha innan det börjar knorra i maskineriet. I alla fall för mig. Vi bor ju en bit ifrån varandra, så det blir tyvärr inga spontana visiter med bara en kopp kaffe och en pratstund. När vi ses så blir det över en helg eller mer. Däremellan kan det gå många månader och jag hinner längta lite efter att träffa henne.
Den första dagen är alltid helbra – som när hon var här första helgen i juni och hälsade på. Vädret var fint, vi satt och fikade på verandan, jag bjöd på en drink, vi gick runt i trädgården och kikade, vi såg på kort, hon hälsade på katterna och vi skrattade åt Matisse olika konster, vi åt en god middag som jag planerat för dagar innan, vi tog en kvällspromenad, vi småpratade…
Löjtnantshjärtan i min trädgård
Tranan nere vid dammen
Min älskade lilla mamma
Men redan på eftermiddagen den andra dagen började irritationen kännas från min sida. Av att inte kunna kolla mailen ifred, (vad gör du? vad är det?) och ännu mindre göra något annat vid datorn. Över att hon inte förstår hur jag menar första gången jag säger det, ibland inte ens den tredje. Över att hon inte håller med mig i allt det som jag trott hon skulle hålla med mig om. Över hennes sätt att liksom tyst fnysa eller vifta bort sådant som jag tycker är viktigt att prata om. Över att hon aldrig blir UPPRÖRD eller JÄTTEENTUSIASTISK över någonting! Över att jag jämt får dåligt samvete bara genom att vara nära henne en längre tid. (Har aldrig riktigt lyckats luska ut hur det där fungerar.) Över att vi inte har så mycket mer gemensamt efter ett dygn tillsamans. Fast då finns ju förstås räddningen: ALFAPET!
Så då plockas spelet fram och vi fördriver all tid, som inte ägnas åt promenader eller matlagning, vid spelbordet. Och det är ju kul, för vi är de enda vi känner som vill spela det med oss…
Men när hon sedan väl åker hem, så känner en del av mig lättnad – för att få vara med mig själv igen – och en annan del av mig sorg – över att det är något som fattas i vårt umgänge, som vi inte hittade denna gången heller. Jag älskar ju min lilla mamma…
Nåväl, nu målade hon fönster och jag hade tänkt fortsätta mitt framstupa läge på verandan. Men vips, under telefonsamtalets gång hade det hopat sig en massa moln och en kylig vind fick skinnet att knottra sig. Nu sitter jag här och tittar ut i gråvädret. Därute ligger fortfarande boken kvar i solstolen och en urdrucken kaffekopp står på bordet. Det ser så vemodigt ut på något sätt och jag har helt tappat lusten till den där promenaden jag hade tänkt mig efter maten. Det behövs inte mer än så ibland. Men grannen klipper gräset och det är något hemtrevligt och hoppfullt med det där knattret. I morgon ska jag vara stalldräng igen och även försöka få till en ridtur tillsammans med Marina på förmiddagen. När jag kommer hem kan det nog bli gräsklippning här med!
Mean, lean power machine…
Jaha, så har man haft en uteritt då. Ösregn och nästan storm – jippiiii! Deltagarna undrade försiktigt om vi kunde ta det i morgon istället? ”Nej, då jobbar jag”, sa jag. ”Det här går jättebra, vi kan ju försöka hålla oss ifrån de vajande träden så gott det går. Och regnet – det är väl inte så farligt?” Fast vi hade ändå tur, för det höll upp en stund, nästan halva turen, och sedan avtog t om blåsten något.
Crut visade sig från sin bästa sida: I boxen stod han och gjorde sina berömda grimaser som gör att han ser efterbliven ut. ”Varför gör han så?” undrade de som skulle med ut på turen. När jag sedan skulle sadla, då hade han lagt sig ner och blundade, och tyckte det var väääldigt onödigt att behöva resa sig och stönade högljutt.
Därefter följde jag med de två ryttarna ut i paddocken för att bistå vid uppsittningen. Efter en liten stund hör vi hur Crut skriker det högsta han kan inifrån stallet. (Crut gnäggar inte, han skriker som en gris…) ”Det är bäst jag går in till Crut”, sa jag. Där stod han och hoppade jämfota i boxen, småreste sig och såg allmänt livsfarlig ut.
Men eftersom bara det faktum att jag redan hade trotsat vädrets makter genom att över huvud taget ge mig ut i det här vädret, så kände jag att jag inte orkade bli nervös över hans uppförande också. ”Skärp dig”, sa jag, satte på grimman och gick ut o satt upp.
När vi gick förbi hagen kröp han ihop och riktade baken mot Sony som rusade där inne och hetsade, men jag hade tagit med mig ett litet spö som gjorde susen. Efter det, så gick allting jättebra!
Hmm… ett litet tillägg bara: Det var liksom inte spöet som gjorde att ”allting gick jättebra sedan”. Jag menade bara att det inte hände några konstigheter mer under turen!
Dränglivet
Det är mycket man kan lära sig av att arbeta som stalldräng/alltiallo.
Ett: Allt hö som man släpar ut i vinterhagen äts inte upp. Det blir alltid några strån kvar efter varje måltid som trampas omkring i eller ner i snön.
Två: Hästar går inte gärna längre än nödvändigt från matplatsen när de behöver ”lätta på trycket”. Detta innebär att när snön har smält och våren kommer och man gärna vill se gräset spira sådär vackert – vad ser man? Jo, en hage täckt med ett hårt packat lager med torkad hästskit och ovanpå, delvis fasttrampat, en massa överblivet hö. Detta skall krattas bort. Nåväl, de löst liggande höstråna går ju lätt att kratta bort. Sedan kommer man till lagret med stelnad, bränd hästgödsel blandat med knagglig jord där höstrån sitter fast. Inte ens maskrosor har lyckats tränga upp igenom detta lager och efter några timmars krattande och skrapande på de cirka 100 kvadratmetrarna som är värst utsatta, så har man ändå inte kommit igenom bottenlagret, som låter som mycket hård papp när man bankar på det. Men armarna har fått nog. (Min tennisarm är MYCKET bättre nu, efter flitig träning av rörelser jag fått av naprapaten, men det gäller ju att inte skaffa sig en ny. Tennisarm.) Jo, visst, hästgödsel är bra för växtligheten, men det ska nog inte ligga som ett hårt lock ovanpå då… Min tid som stalldräng går mot sitt slut – jag är nu inne på min sista månad – och förutom all snöskottning denna vinter, så har allt varit toppen! Skötsel av hästar och stall, stängsling/lagning av stängsel, lagning av skottkärra à la egen uppfinning, städning av stugor (det är en gästranch med stuguthyrning), oljning av utemöbler, fönsterputsning, mm. En hel del ridning har det ju också blivit. Förutom ”min” käre Pompe så har jag även ridit Crut, arabhingsten, ibland. 
För dem som inte vet så mycket om hästar, kan jag säga att det är ungefär som att växla mellan traktor och Ferrari. Båda har sina fördelar faktiskt. Men allra första gången jag kom upp på Crut, en dag förra sommaren, så kändes det lite som att balansera på en tunn planka, jämfört med Pompe med westernsadeln på! Jag var övertygad om att jag omedelbart skulle glida av åt vänster om han svängde åt höger eller tvärtom. Men det gick bra, efter ett par missar i början med att hitta bromsen. Hiiii, vad det gick undan! Det var till att huka sig för alla nedhängade grenar vi passerade och skicka förhoppningsfulla tankar till den branta backe som skulle komma så småningom. På toppen av den blev det lättare att få stopp. Men det är klart; han måste ju testa mig lite också. Vi känner ju inte varandra sådär väldigt bra ännu. De senaste två gångerna har han prövat med att agera fastvuxen på gårdsplanen när vi ska iväg. Han tänkte väl att han skulle få gå tillbaks till hagen och äta gräs istället då. Där satt jag och bankade med hälarna och smackade och hade mig och kände mig väldigt, väldigt fånig. Men när jag väl lyckats övertyga honom om att vi faktiskt skulle iväg, så gick det ju bra sedan. Med Pompe går det ju sakta mest hela tiden. (När han inte skräms av trastar, älgar, duvor, joggare, plastskynken eller andra konstigheter.) Och då kan man ju passa på att sitta och njuta av naturen och bara ha det bra… 
Nu stundar snart turridning. Dvs jag och Crut ska bege oss ut med små grupper av människor som bokat en eller ett par timmars turridning. Det är lite nytt för mig, för det innebär ju ett visst ansvar för dessa människors välbefinnande på hästryggen också! De som bokat plats de närmaste två gångerna, säger sig kunna rida – vilket man får lita på, men inte överskatta – och det innebär att de även förväntar sig lite galopp i markerna. Men det kommer även folk ibland som aldrig suttit på en häst förut och då handlar det för det mesta om en liten runda i enbart skritt.
Så går vi i väntans tider också, alla vi som vistas i stallet. En av de inhyrda hästarna väntar smått och hon skulle ha nedkommit i förrgår! Istället står hon bredbent i ett hörn i hagen och ser tjock, trött och småsur ut. Undra på det. Jag vet väl hur det är, jag gick själv 14 dagar över tiden… Vi hoppas i alla fall att allt går bra och att det snart springer omkring ett litet föl på Örnatorpet också!
Nu har ju äntligen sommarvärmen kommit hit också, hur länge den nu stannar. Det gäller att passa på att njuta! Har just kommit in från en stund i min Baden-Baden, som blivit ihopsydd efter Matisse massaker i vintras. Igår skrapade jag bort gammal färg – hårt sittande sådan – från ett gammalt trädgårdsbord och Matisse hjälpte till genom att sitta på min nacke och instruera. Jag tyckte inte riktigt att det hjälpte, men… Sedan hängde vi tvätt. Matisse visade hur man klättrar i lakan och vad man kan göra med ett gäng klädnypor. Jag ska snart ge mig ut igen o klippa gräs o rensa lite i rabatten o funderar starkt på att låta Matisse vara inne då. Han har inte riktigt samma uppfattning som jag om vad som ska rensas bort och inte.
Vi tog även en promenad ner till sjön för ett tag sedan, Matisse och jag. En mycket spännande upplevelse för honom. Han hade aldrig sett så mycket vatten på en gång förut och dessutom fanns det en båt som han funderade på att använda… Bilder finns här, för den som är intresserad.
Ha ha ha ha!
Tänkte glädja er med en historia så här på måndagskvällen!
Tale from Ireland:
In the pub, John O’Reilly hoisted his beer and said, ”Here’s to spending the rest of me life, between the legs of me wife!”
That won him the top prize at the pub for the best toast of the night!
He went home and told his wife, Mary, ”I won the prize for the Best toast of the night.”
She said, ”Aye, did ye now. And what was your toast?” John said, ”Here’s to spending the rest of me life, sitting in church beside me wife.”
”Oh, that is very nice indeed, John!” Mary said.
The next day, Mary ran into one of John’s drinking buddies on the street corner. The man chuckled leeringly and said, ”John won the prize the other night at the pub with a toast about you, Mary.”
She said, ”Aye, he told me, and I was a bit surprised myself. You know, he’s only been in there twice in the last four years. Once he fell asleep, and the other time I had to pull him by the ears to make him come.”
Skändade chefens dotters grav
Den 45-åriga kvinnan hamnade i onåd hos chefen och fick sparken. Hämnden: Hon skändade chefens dotters grav under två års tid.
– Jag bara hämnades lite, säger kvinnan i rättegången.
HELSINGBORG. På grund av samarbetssvårigheter fick den 45-åriga kvinnan sparken från sitt jobb. Ryktet om problemen förföljde henne och hon fick även sparken från senare jobb.
Kvinnan skyllde sin situation i arbetslöshet på sin forna chef och som hämnd började hon skända chefens dotters grav.
På onsdagen ställdes 45-åringen inför rätta, åtalad för brott mot griftefriden. Under två års tid ska kvinnan skändat graven vid totalt 28 tillfällen, gravlyktor, prydnader, växter och annan utsmyckning stals eller förstördes.
– Jag har bara hämnats lite och så blir allting mitt fel, sa kvinnan, som erkänner att hon skändat graven men inte alls i samma omfattning som åklagaren hävdar, skriver Helsingborgs Dagblad.
Allt avslöjades när kvinnan vid två tillfällen fotograferades på bar gärning.
Ping!!!
Klicka här om ni gillar vad ni läser, så blir jag glad!
Min bok är nu utgiven och finns på amazon!
Köp den här!-->
Svenska
English 
Deutsch Prishylla
Tack Annette!
Tack Bitte!
Tack Baronessan! Ännu en pippi! (Ros?)
Tack Baronessan!
Tack snälla Lairama!
